Mannen hade redan berättat för mig att han hade förlorat sin livskamrat, så när han kom in genom dörren blev jag inte förvånad över den gråa fasad han bar. Han var till och med klädd i grått.
Mannen slog sig ner i fåtöljen och rättade till sin krage. Han hade rätt i sitt påstående som han förmedlade veckan innan per telefon. ”Ingen förstår hur det känns”
Hur skulle jag kunna förstå? Att förlora en livskamrat, kan det vara någon vinst? Det skulle vi snart reda ut.
- Berätta, sa jag mjukt. Vad är värst just nu?
”Tystnaden” replikerade mannen. ”Tystnaden”
Jag lät honom vara i den tanken. Lät honom se sig om efter fler ”Värst just nu” – känslor. Men hans irrande blick stannade upp och han tittade på mig som om han ville säga ”Färdig”
- Ok, sa jag. – Vad är då bäst, just nu?
Han tittade på mig och jag såg hur förvånad han blev över sin egen reaktion och svaret han gav kunde bara ges av en modig ärlig man.
”Tystnaden” sa mannen och tog sig om munnen och hjärtat. ”Oj!” Undslapp hans läppar och han såg förvånat på mig.
”Jag bara svarade vad som kom!” Sa han.
- Ja, sa jag. Precis som det ska vara. Det är såhär vi kan komma vidare. När vi är ärliga mot oss själva. Jag log mjukt och fick ett mjukt leende tillbaka.
Vi satt tysta en stund. Jag ville inte provocera fram något efter den insikten. Det fick komma igång av sig själv. Flödet fanns där. Pockade på och plötsligt fann det sin väg ut.
”Jag är lättad Carola! Jag är så jävla lättad att det äntligen är över!” Och där brast han i en stilla gråt.
Jag räckte honom näsdukarna men han sköt undan dom. Lät tårarna blanda sig med näsflödet och bara satt i det en stund. Öppnade sina ögon och släppte ut sorgen, lät allt det svarta, stinkande illaluktande komma ut i ord, osammanhängande smutsigt. Ganska vidrigt.
Nu sträckte han sig själv efter näsdukarna. Ordnade med sitt hår som fallit fram i ansiktet och blandat sig i sorgen. Snöt sig. Skrattade till. Harklade sig. ”Hur fan gjorde du det där?” Jag har inte gråtit på två jävla år!”
Jag sa inget. Log mjukt och bjöd honom ett glas vatten.
- Vad är bäst just nu? Frågade jag en andra gång.
Mannen lutade sig bekvämt bak i fåtöljen. Satt tyst en stund. ” Att livet börjar” ”Att helvetet äntligen är över och att mitt, mitt egna liv äntligen får ta plats!”
Han tittade mig ärligt in i ögonen. ”Hon led så jävla mycket!” Så föll han i en stilla gråt igen. Slog armarna om sig själv, vek sig framåt. Lät det komma ut. Ännu fler ord, smärta.
Jag satt i energin av mannens kärlek till sin hustru, i energin av svart sorg och besvikelse, men jag satt också i energin av en pånyttfödelse, ett frö som slagit rot, som påbörjat sin bana upp mot solen, för att mötas av ljus och värme, för att få bli till liv och blomma.
- Vad är värst just nu? Frågade jag en andra gång.
”Inget!” Svarade mannen. ”Inget!” ”det är över, jag vet att hon har det bra nu”
- Vad blir ditt nästa steg? Frågade jag när jag upplevde att han var mottaglig för att fortsätta samtala.
”Mitt nästa steg..” Sa mannen sakta och lät svaret dröja
”Mitt nästa steg är att avsluta alla våra gemensamma projekt” ”Allt det vi påbörjade för att hon skulle känna hopp och liv” ”Allt det jag påbörjade fast jag visste att hon ej skulle hinna uppleva det” ”Allt det, precis varenda grej, ska jag avsluta i min kärlek för oss”
Mannen satt tyst en stund och tog in allt som han sagt. Han vände sitt ansikte mot mig och jag såg hans djupa tacksamhet skrivet i hans öppenhet.
”Tack” Var precis vad han sen sa. ”Tack, jag visste inte ens att jag ville ta tag i allt det” ”Tack för att du fick mig att se”
Jag log mjukt och lät honom vara i den känslan en liten stund, då tacksamhet är en fantastisk gödning för liv och lycka.
- Du har dig själv att tacka, sa jag sedan. Det är du som ska tacka dig själv.
Du har tagit varje av dessa steg själv, ända hit. Nu börjar livet. Ditt liv, varje dag, och du kan känna den enorma tacksamheten för liv eftersom du dessutom vet hur det känns att förlora en livskamrat.
”Ja” svarade mannen enkelt. ”Du har förmodligen rätt” ”Hon kommer alltid att finnas med mig” ”Men nu börjar livet. Mitt liv, varje dag”
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar