Ensamhet

Vilken premiär va...

Att skriva om ensamhet på självaste Julafton torde vara den största utmaning även för en luttrad Coach.

Vad är egentligen ensamhet?

Själv-vald eller ej, vad innebär det?

Om du genom att separera dig från gemenskap, själv väljer ensamhet är den konstruktiv då?

Nja, inte alltid.

Om du valt ensamhet för att bevisa något blir det lätt drama.

Om du valt ensamhet för att du njuter dess essens av tom tystnad där du kan umgås med den du trivs bäst själv med för stunden - Dig själv- jamen då så.. det är ju fint.

Om du är ensam för att någon annan gjort det valet, dvs. någon har uteslutit dig ur en gemenskap, då snackar vi tunga grejer. Ångest, separationsångest, panik, sorg, upp och ner-vända känslor.

Inte hjälper det, i en sådan stund att läsa om att vi alla är ONE, Bullshit känns det som då.

Oavsett anledning till separation från gemenskap ska vi dock alltid veta att inget är fel, inget är rätt, ensamheten har, någon form av mening, även om vi just då, i det inte kan känna något positivt med det.

Den äldre ensamma kvinnan som inte ens kommer ur sin säng på hela dagen, som lyssnar på klockurets tickande och som enda sällskap har ljuden från trapphuset från grannarnas gäster som kommer och går, här kan vi snacka ensamhet.

Såklart, det finns alltid någon som har det värre.

Hjälper det oss att tänka så?

Separerar vi inte oss ännu mer genom att tänka och plåga oss själva med ensamhetstankar?

Den ensamma mannen på knä, brevid ingången på ICA. Har du sett honom? Lägger du märke till honom? Skulle du kalla honom ensam? Omgiven av tusentals människor hela dagarna.

Känner han sig ensam tror du?

Det tror jag.

Jag kan såklart inte veta. Bara gissa.

Människor som utsätter sig för ensamhet är de som väljer ensamhet, väljer att separera sig från en gemenskap för att visa. För att skapa drama, för att de i något outtalat mönster vill uppnå en belöning.

? Belöning? tänker du nu.

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Ev. Uppmärksamhet--->Konsekvens (Belöning)

Eller:

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Ev. INGEN Uppmärksamhet--->Trauma--->Konsekvens (Belöning)

Mönster....

Är inget annat än kedjereaktioner av förutspådda händelser som invanda beteenden klockrent kan följas och studeras.

Och såklart..

Kan vi jobba med att lösa upp dom. Om vi vill.

Om vi är Suckers för, och "Konsekvens-Sökare" för Belöningen (Tröst, Uppmärksamhet, Viljan igenom, mm)

Kan vi kategorisera oss i avdelning "Missbrukare"

Ett exempel:

Du har ett eller flera samtal att ringa.

Du skjuter på det.

Ju längre du skjuter på det, ju jobbigare känns det.


--->Orsak (Du måste ringa ett samtal)---> Situation (Du måste skapa utrymme för samtalet) --->Reaktion--->(Det startar olika känsloprocesser i dig)Beslut(Du beslutar dig för att ringa samtalet)--->

... När du skjutit på samtalet sålänge att det blir ohållbart och snart kommer att skapa konsekvenser som du räds och vet med dig inte kommer att kunna hantera eller vill ha i ditt liv, då..

Precis då innan du faller över gränsen till ohållbart..

Då skapar du en möjlighet för att ringa samtalet.

Här har du din belöning i form av Lättnad.

Denna lättnad  påminner om en Missbrukares "Kick" som infinner sig när ruset känns som bäst. Detta skapas av kemi i din kropp och knopp.

Konsekvensen av att skjuta upp samtalet blir alltså, att ju längre du skjuter upp samtalet, ju större kick, desto större lättnad.

Missbrukare av olika slag, i alla former, du som jag.

Att välja Ensamhet, som i sig skapar Drama, som i sig skapar Trauma, är ett sådant mönster.

Detta är alltså beroendeframkallande.

Vad är kicken i att välja ensamhet? Vad kan konsekvensen och belöning tänkas vara?

Tröst. Är ett exempel.

Tröst som i ett bemötande ifrån den personen som jag projicerar mitt drama på.

När jag väl får min belöning:

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Trauma--->Konsekvens (Belöning)

Belöning som i uppmärksamhet i ord eller handling, oftast känslomässig, ibland sexuell, är destruktiv, gör ont och handlar i de flesta fall om det sårade barnet. Det lämnade, övergivna lilla barnet som fortfarande i vuxen ålder inte har tillit till gemenskap. Inte vågar tro sig ha en vuxen konstruktiv gemenskap och i detta måste bevisa för sig själv, om och om igen att se! Jag ÄR ensam, och i detta får motbeviset i form av konsekvensen när motparten bevisar motsatsen genom att faktiskt finnas där, om än, sent omsider i ett senare stadie, för "Den ensamme" drar gärna ut på plågan, i evigheters evigheter för att när Gemenskapen väl bevisas (Konsekvens, Belöning) njuta sötman i ett euforiskt rus (Eventuellt) ... Lättnad... och beviset för att du hade rätt, titta, jag VAR ju ensam!


Tills... det är dax att ge sig in i nästa driv mot bekräftelse... Oftast bara några timmar senare.

Är du en Ensamhetsmissbrukare?


Vad gör du åt det?

/Carola