Pojken som kom tillbaka

Föräldrarna kom in genom dörren. Efter dom kom ingen. Jag väntade en 7 –årig pojke och hann tänka, att han kanske inte kom med?

Jag hade inte fått helt klart för mig vad ärendet var, men tänkte att det brukar ju reda upp sig efter presentationen.
Mammans blick var varm och inbjudande, pappan tittade bort. Flyktade med blicken.

-          Har vi någon liten pojke här också? Frågade jag mjukt efter att ha tagit i hand och välkomnat de vuxna.

Just då kom en flicka in, i 12 –års åldern. Pojkens syster gissade jag. Efter henne kom en liten, tunn, ängslig pojke. Blyg var ej den rätta beskrivningen, som ett skrämt rådjurskid kunde passa.

Pojken såg ut att vara runt 5. Kanske hade jag misstagit mig på åldern?

Inledningsvis fick jag reda på att allt stannat upp. Växt, utveckling, ja det mesta. Han gömde sig för allt och alla, ville inget och talade knappt längre. Läkarna hittade inget. Jag fick åter höra som så många gånger förr att min hjälp var sista utvägen.

Jag frågade om alla provtagningar och försäkrade mig om att de verkligen varit i traditionell vård. Nu kom problematiken att pojken inte skulle tillåta mig att röra honom. Inte ens närma mig honom.

Jag agerade neutralt. Talade med systern, föräldrarna, en kollega, men ej med pojken. Fast jag kände av honom och scannade honom på distans så gott det gick, han hade satt upp ett rejält skydd.

Efter att ha fått klartecken från föräldrarna att ge pojken healing så berättade jag för dom hur jag skulle gå tillväga. Det enda jag önskade var att få hålla en enda hand mellan hans skuldror, för att på så vis ännu bättre känna av honom.

Mamman tog upp pojken i knäet och vände honom mot sig i en omfamning, pojken snusade in sig i mammans hårsvall och de slappnade av så. Pappan och jag bytte plats ljudlöst och vi höll nästan andan allihop. Min hand lade sig tillrätta mellan skuldrorna på en ovetande? Pojk som fortsatte slappna av i mammans trygga famn.

Det första som kom till mig var att föreningen *Kropp – Själ – Sinne* ej var kompatibelt, själen kändes irrande, utanför. Det andra som slog mig var Atlaskotan som verkade ha låst hela situationen för 2 år sedan.

Jag tog sakta bort min hand, reste mig, gick tillbaka till min ursprungsplats i rummet och satte mig ner. Jag såg mammans blick, de tusen frågorna som trängdes där var jag ej avundsjuk på.

-          Vad hände för två år sedan? Var min fråga.

”Han trillade ner för trapporna hemma och slog sig illa” – Sa pappan med stora ögon, kan DET vara anledningen till detta?
-          Jag kan ej svara på om det verkligen ÄR en anledning, sa jag, men jag kan gissa att det varit en bidragande orsak.
Jag placerade mig vid pojken igen som börjat bli otålig och ville ner, han hade dessutom upptäckt att pappan hade flyttat på sig.

Första försöket att lägga tillbaka handen resulterade i tumult, pojken fick fullständig panik, men efter ett tag så gick det ganska bra, min hand fick ligga kvar.

Jag påbörjade föreningen mellan de tre delarna *Kropp – själ-sinne* och fick även en stund till healing för Atlaskotan.

Pojken slappnade av och efter en stund satt han bekvämt kvar trots att han såg att det var jag som höll på honom.
Efter två månader var det återbesök. Jag hade inte hört ett ljud ifrån föräldrarna så nyfikenheten var stor.

Dörren öppnades på utsatt tid och först in i rummet kom, Pojken! Stora bruna ögon glittrade ikapp med solljuset som trängde in mellan persiennerna. Leendet han bar var väldigt klädsamt.

”Han har vuxit 4 centimeter”!!! Sa mamman medan hon med ett ljuvligt leende kom in genom dörren.

Jag blev varm inombords, detta tänkte jag, det är detta, som gör att jag orkar resa och vara borta från min egen familj. Mitt arbete gör skillnad.

Pojken satte sig på samma sätt i mammans knä men denna gång tog han upp mer plats, han krävde mer utrymme helt enkelt!
Efter en stund när jag hade gett honom healing sa han självmant till mamman att han ville komma tillbaka snart. Det brände till i ögonvrån, tårar av glädje var inte långt borta.

Tredje besöket glömmer jag aldrig. Efter ytterligare 2 månader kom en lång rejäl kille in genom dörren. Han hade vuxit nästan 7 centimeter. Skojade, busade, knep syrran i ryggen och drog henne i håret, skuttade upp på bänken själv och pekade på sin rygg. ”Bara gör det” sa han och log. Mamman och pappans leenden tävlade med mitt eget, jag bad dem slå sig ner och jag jobbade med min healing.

Jag visste inte då att jag aldrig skulle möta dom igen, men jag vet att de gånger vi möttes gjorde vi tillsammans skillnad för pojkens hela existens, föräldrarna som vågade komma till mig och jag som vågade tro på att det skulle fungera. (Ej Sverige)

*En berättelse ur livet och healingsessioner 1997 -  2012* Carola Lind *