Kvinnan som var lycklig

”Hur blir man lycklig?” Frågade kvinnan förtvivlat.

Vi satt på en restaurang mitt i en storstad, mitt bland människor som flyktade förbi eller bara satt, lugnt och stilla i den sköna solen.
Katedralens klocka gungade från sida till sida och gav oss alla en dusch av dova vibrationer.

Två duvor frågade envist efter min bakelse. En kreation av fjorton lager. Lika hög som katedralen hann jag tänka, innan jag svarade kvinnan.

-          Det blir man inte. Det är man.


Mannen vid bordet bredvid sänkte sin tidning. Tittade oblygt rakt på mig. Tog en klunk espresso medan han fortsatte titta på mig. Kvinnan tittade också på mig. Förbryllat.

En kakofoni av dofter störde mig, jag ville egentligen ha en lugnare plats för detta samtalet men det bara blev såhär.
Kvinnan hade kontaktat mig för att som hon uttryckte det ”Få hjälp att överleva”

Så där satt vi, i den vackraste av städer och talade om längtan till döden, onödiga tankar och sorg.

-          Du föds lycklig, - sa jag. Du är lycklig. Alltid. Det är inte ett tillstånd som förändras. Någonsin. Själen är ett lyckligt skeende. En process av lycka som alltid är.

Kvinnan snyftade till. Mannen vid bordet bredvid hade nu lagt ifrån sig sin tidning. Han visade uppenbart sitt intresse för ämnet som avhandlades.

Tårar rann nu på kvinnans kinder. ”Menar du att min själ hela tiden är lycklig medans jag går runt och tror med mitt ego att jag måste må dåligt för att någon ska trösta mig så att jag kan bli lycklig?”

Jag log och sa, - Åh, får jag låna den beskrivningen? Vilken vacker färg och form du gav den meningen!

Kvinnan snöt sig ljudligt. Mannen rynkade pannan. Duvorna krävde sin andel av det goda.

Plötsligt kände jag Flow. Det är sällan i en sådan situation men det händer. Det bara är ett flöde och det känns, som om allt tystnar, tiden står still och allt innehar en perfekt form av alltet.

Kvinnan sa; ”Jag är alltså alltid lycklig” ”Men jag döljer det med sociala spel, draman och uppmärksamhetskrävande rollspel….”

Jag var fortsatt tyst. Flow gjorde sitt jobb, kvinnans insikter hade inte bara slagit rötter ner i myllan, de hade vuxit upp som livskraftiga plantor med färgsprakande blommor.

”Åh så vackert” sa kvinnan plötsligt. ”Min själ är alltså lycklig”

Så slog hon sig för munnen. ”Men Gud så patetiskt” ”Vad har jag att vara olycklig för?”

-          Om du blundar en liten stund, - sa jag. - Och bara känner av din själ. – Vad känner du då?

Kvinnan blundade. Mannen också. Duvorna åt min halvätna bakelse. Jag retade mig lite på att solen flyttat sig så att jag satt i skugga.

Plötsligt så spred sig ett leende över hela kvinnans ansikte. ”Åh, jag känner lycka” – Sa hon med en mjuk lugn ton.

Mannen däremot kämpade med en använd servett full med blåbärssylt. Han behövde torka sina tårar. Jag gav honom min oanvända.

Kvinnan torkade sig i ansiktet. Beställde in mer kaffe. Harklade sig. ”Jag kan andas” ”Jag kan andas igen” Trycket över bröstet är borta” Åh.. för första gången på flera år kan jag andas…”

Kvinnan tog min ena hand och höll den mjukt. ”Tack för din denna gåva” Sa hon med leende ögon.

Katedralens klocka började åter ljuda, mannen reste sig, la en hand på min axel, gav mig en slängkyss och släntrade iväg. Duvorna hade blivit 5 till antalet och det var dags att ta farväl.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal  1997 -  2012 * Carola Lind *

Rädd för att leva - Och dö

Kvinnan, en medelålders dam med slingat, uppsatt hår vred på sitt huvud men bara så mycket så att jag kunde ana en glimt i ögonvrån. Det har startat tänkte jag. Tankarna har börjat luckra upp hennes pansar.

”Menar du” – Sa kvinnan, ”Menar du att jag är rädd för att leva?”

-          Jag menar ingenting. Svarade jag lugnt. Jag sitter mest här med gissningar som jag bollar över till dig. Vad tror du om den gissningen?

Kvinnan tittade nu rakt på mig, för en sekund helt oblygt, tills hon smet in innanför skalet igen. Drog in sina energier och låste alla tillgängliga lås för att skydda sig.

”Jag antar att du gissar rätt” – Suckade hon.

Jag väntade ut henne. Ville inte störa hennes egna gissningar. Väntade på att snappa upp nästa reaktion. Den lät inte vänta på sig.
”Hur kan man veta?” Frågade hon, ganska uppgivet.

-          Det kan man inte, svarade jag. Inte i en beständighet. Allt förändras. Faktum är att det vi sa nyss redan har förändrats. Inget förblir. Inte ens en åsikt. Men vi kan gissa! Och om gissningarna känns bra. Så kan vi hålla fast vid dom som en vetskap. Tills dom inte känns bra längre.

Kvinnan vände sig bort. Utåt. Iväg. Hon stod inte ut med sina egna känslor i just den stunden. Jag kunde se hur hon motstod att gråta. Höll tillbaka.

”Jag blir arg nu” – sa hon stilla.

-          Vad bra, svarade jag lugnt.

”Bra???” Kvinnan ryckte till, växte 20 cm i sin stol. Upprepade bryskt sin korta fråga; ”Bra???”

-          Absolut, log jag mjukt. – Väldigt bra, till och med. Detta förvirrade kvinnan ännu mer.

”Du menar att det är BRA att bli arg?” ” Och du menar att det är som att jag varit rädd för att leva, inte bara rädd för att dö?” Och du menar att jag inte behöver vara rädd längre?” ” Eller vad menar du?”

-          Jag menar ingenting, svarade jag lugnt. Jag höll ett neutralt ansikte när jag upprepade; - Jag kan bara gissa.
Effekten lät inte vänta på sig.

”JA!” Utropade kvinnan om än barskare, det ÄR så, jag HAR varit så så så rädd för att leva” Så brast hon i gråt.
”Vad gör jag nu då?” Hulkade hon.

Jag bjöd henne vatten och extra näsdukar. Lät henne snyfta ut det värsta. Ställde henne frågan;
-          Vad vill du göra?

”Åh, sa kvinnan och log medan hon snöt sig. Jag vill resa!”
”Jag vill bjuda hem vänner, stöka upp mitt hem, ha mina barnbarn i knäet och jag vill framförallt börja gå ut och dansa!”

”Menar du, verkligen, att det är OK att vara arg?” Upprepade kvinnan igen.
En slinga av hennes uppsatta hår envisades med att hänga framför hennes ena öga och det gjorde bilden så ypperligt perfekt, hon hade hamnat i tonårsstadiet i denna processen, kvinnan höll på att bryta sig loss, den perfekta uppsättningen var på väg att rämna.

-          Jag menar, att det är både ok OCH bra att visa alla känslor som kommer till oss, precis när dom kommer, för att ventilera dom, precis när dom uppstår, så ja. – Sa jag.

Kvinnan tog en klunk vatten. Hon höll kvar vattnet i sin mun som om hon smakade på det kalla vattnet. Plötsligt svalde hon det och utropade, ”Jag kan, egentligen göra vad jag vill va?”

-          Ja, svarade jag med ett mjukt leende. Du kan, om du vill, göra precis det du vill.
”Var kom rädslan ifrån?” Frågade hon sakta.

-          Hur var din födelse? – Frågade jag.
Kvinnan tittade på mig med uppspärrade ögon och sa direkt, ”Jag höll på att dö! Jag hade navelsträngen runt halsen så de fick rädda livet på mig!”

Jag iakttog skeendet bakom hennes ögon som reflekterade sig i hur hon svajade med blicken.

”Är det? Det? Som gjort att jag varit rädd för att leva i hela mitt liv?” ”Ah, jag tror att du gissar så” – sa kvinnan och log. ”Du gissar att min traumatiska födelse gett upphov till mina begränsningar? Är det så?”

-          Ja, svarade jag. Det är min gissning. Jag gissar även att du har haft ont i nedre delen av nacken och ländryggen i mer än halva ditt liv. Men det är såklart bara en gissning log jag.

Kvinnan spärrade upp ögonen igen. ”HUR kan du veta det?”

-          Det kan jag inte sa jag. – Jag bara gissade.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Vädjande Välvilja

Vädjar du till andras välvilja i manipulerande syfte?

Lugn, jag tänker inte anklaga någon för att manipulera medvetet.

Vår drivkraft som kanaliseras i olika skeenden kan komma att handla om manipulation vilket inte löser det destruktiva mönstret här och nu.

Ett exempel.

Du blir ovän med en vän/väninna.

För att vädja till denne för fortsatt vänskap kringgår du den essentiella delen, orsaken till ovänskapet och frågar henne, behöver du pengar?

Du är väl medveten om att hon behöver pengar då hon sitter i en taskig ekonomisk sits.

Ja! svarar hon, blir glad, ni blir vänner igen och allt slätas över. I alla fall på ytan.

Efter ett tag börjar du reta dig på din väninna igen. Det är här du kan slänga till henne att du faktiskt hjälpt henne ur en knipa precis så varför är hon inte lite schysst och håller med dig?

Detta är en mental manipulationslåsning. Du har låst in en process av förväntan, ett skuldbrev med din signatur som säger att hon SKA betala tillbaka i form av trofasthet lojalitet och lydnad.

Det är nästan så att du här kan längta lite efter att hon ska be dig om hjälp. Dels för att du som domare ska kunna avgöra om hon är värd det och dels för att du ska kunna fortsätta kontrollera henne i den lilla asken som du faktiskt tror dig ha henne.

Märk väl att detta kan pågå helt omedvetet och helt utan att du som persom menar något illa. Detta är ett vanligt mönster vi ärver av våra föräldrar och släktingar och behöver inte handla om pengar.. ofta handlar det om sex, tjänster och gärningar.

Du har något som du vet att din väninna vill ha.

Detta ger dig en styrande status. En topposition.

Sålänge din väninna inte tackar nej till dina pengar eller du själv avslutar detta manipulerande och kontrollerande kan mönstret ej brytas.

Märk väl att detta inte på något vis handlar om att ge villkorslöst, kravlöst eller med kärlek. Vilket det ofta heter från den som ger. Det låter bra men snart är du i fällan. "jag har faktiskt gett dig pengar" "Du borde faktiskt eftersom jag hjälpt dig" Osv.

Om du är den som manipulerar och ger av dig själv, pengar, sex, tjänster, då kan du titta på behovet av bekräftelse.

Varför har du detta enorma bekräftelsebehov?

Vad är det som gör att du tror att du ej duger som den person du är, helt avskalat det du kan ge?

Om du är den som tar emot och ofta hamnar i sitsen av att behöva andras pengar eller tjänster, där du snart får höra "allt du faktiskt borde göra eftersom du fått detta"

Säg nej.

Sätt ner foten och börja strukturera upp dina gränser. Se ditt värde, se över dina egna tillgångar!

Om du "Får sex" av din partner "När du är snäll och gör vad Han/Hon vill" då vet du nu att detta är inte sunt, två individer som manipulerar och blir manipulerade mår inte bra och detta föder genast andra destruktiva mönster. (Rollspel med överrenskomna riktlinjer går ej under denna rubrik)

Manipulerar du eller blir du manipulerad?

Ibland gör man både och i relation till olika människor.

Hjälp finns!

Dels att strukturera upp grundliga värderingar såsom liv och hem, jobb och ekonomi, men också med att titta på den personliga aspekten och miljöarvet.

Samtalscoahing kan vara hjälp till den personliga delen, att titta på de miljöfaktoriska aspekterna samt dig som person för att klargöra värdet av dig och din syn på din medmänskliga roll.


/Carola