onsdag 23 januari 2013

Klumpiga barn



Jag hörde om ett klumpigt barn. Ett barn som störde föräldrarnas dag genom sitt varande. Klumpig och ofokuserad fick jag höra, detta var synonymt med barnet.

Det jag reagerade mest på var ej barnets beskrivning, det var mamman.
Hennes rörelser skulle i mitt tycke kunna kallas för klumpiga. Hon till och med välte ut ett glas vatten medan vi samtalade.
Jag ville inte lägga mig i hennes historia. Jag kände att det fanns en värdefull skatt vid regnbågens slut. Eller som mamman uttryckte det; ”Det måste finnas något jävla slut på den här farsen”

Pojken, en 11 årig till synes normalt utvecklad, go och glad kille uppvisade ett störande inslag i hemmet. Han snubblade, tappade, välte, allt i sin närhet. Denna beskrivning kan låta drastisk för mig som åhörare men är såklart nog så plågsam för den som berättar och tycker sig ha en problematik.

Jag lät tiden för vårt samtal vara formen för hennes berättelse. Jag lät henne tala till punkt. Tårarna glittrade i hennes vackra ögon, mamman var färdig. Hon hade nått slutpunkten för sin historia. En historia som hon övat in och upprepat under en lång tid. Kanske flera år.

Luften hade gått ur mamman. Hon ansåg att skolan ej hjälpte till som de skulle. Denna klumpighet som gick alla på nerverna enligt mamman skulle bli deras förfall, hela familjen skulle falla samman om ingen hjälp fanns att få, om inga resurser sattes in snart. Hon ville bli sedd. Hörd. Min fundering i detta var, av vem?
Jag frågade om pojken själv ansåg sig vara klumpig. Mamman tittade klart och länge på mig innan hon svarade. ”Jag vet inte”
Hon såg bort en stund. Drog ett djupt andetag, vände sig mot mig och sa, ”Jag vet faktiskt inte!”
Pojken hade inga som helst från normen avvikande beteenden under sin uppväxt, mer än att mamman konstant, enligt henne själv, hade uppmärksammat och påpekat när han var klumpig. Vilket var ofta. Varje dag. Flera gånger per dag.
Detta hade resulterat i att fler personer hade uppmärksammat pojkens klumpighet. Detta hade spridit sig i familjen, bland kompisar och i skolan.

Mamman missade inte en chans att påpeka pojkens klumpighet.
Min andra fråga till mamman var; Hur var din uppväxt?
Där och då bröt mamman ihop. Jag gav henne ett glas vatten och lät henne hämta sig och samla sig för fortsatt samtal.
”Min pappa kallade mig alltid för klumpig” Sa kvinnan medan tårarna strömmade nerför kinderna. Hon tittade ut, långt bort i en intenhet, innesluten i en historiens berättelse där hon själv spelade huvudrollen. Minnen från barndomen spelades upp som en video i henne.

Plötsligt tittade hon på mig. Jag satt stilla och tyst, lät processen ha sin gång och medvetandegörandets briljanta självförverkligande gå hand i hand med insikten.

”Min pappa, kallade mig klumpig! I hela mitt jävla liv kallade den dåren mig för klumpfia!” – Utropade kvinnan, ”Fy fan vilken svin!”
Kvinnan stillade sig och mumlade något ohörbart. Bad om att få gå på toa och kom tillbaka snart, ganska nykter i blicken.

Hennes fråga sken i hela ansiktet.
”Min pojke är inte klumpig va?”

Han kanske har upplevts klumpig av dig? Sa jag mjukt. Mamman satt stilla och tittade bort. Sen kom hennes nästa fråga. ”Det är jag som är en klumpig förälder som lät min sorg över min pappas beteende projiceras på min son?”
Så kan det vara, sa jag.

Det kan också vara så att det var, vad du hade lärt dig. Det var det du hade lärt dig att se. Det var kanske det som du var van vid att fokusera på. Det kanske till och med var en rädsla för dig att föda ett klumpigt barn?

Mamman nickade sakta. ” Ja, jag var rädd hela graviditeten” – sa hon.

Och det var alltid det jag tittade efter, och jämförde honom, med andra barn, om han var klumpig.
Vad är motsatsen till klumpig? Frågade jag för att vidga vyn lite.

”Nej” Sa mamman direkt. Försök inte! Försök inte få mig att finna fler ord som han inte är. Han heter ”Pojkens namn” och DET, Är vad han är. Han är sig själv. Nu är det nog med etiketter! Inga fler etiketter på min son. Never! Utropade mamman.

Jag log varmt. Kände att ett genombrott tagit plats och att mamman nu var redo att möta sin son som den individ han är, ej som den han blivit i andras ögon genom projiceringar. En återkoppling senare vittnade om processens framgång, det hade verkligen gjort skillnad.

Ett barn hade gått från klumpig till sedd, för att hans mamma vågade vara brutalt ärlig om sig själv.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar