Rädd för att leva - Och dö

Kvinnan, en medelålders dam med slingat, uppsatt hår vred på sitt huvud men bara så mycket så att jag kunde ana en glimt i ögonvrån. Det har startat tänkte jag. Tankarna har börjat luckra upp hennes pansar.

”Menar du” – Sa kvinnan, ”Menar du att jag är rädd för att leva?”

-          Jag menar ingenting. Svarade jag lugnt. Jag sitter mest här med gissningar som jag bollar över till dig. Vad tror du om den gissningen?

Kvinnan tittade nu rakt på mig, för en sekund helt oblygt, tills hon smet in innanför skalet igen. Drog in sina energier och låste alla tillgängliga lås för att skydda sig.

”Jag antar att du gissar rätt” – Suckade hon.

Jag väntade ut henne. Ville inte störa hennes egna gissningar. Väntade på att snappa upp nästa reaktion. Den lät inte vänta på sig.
”Hur kan man veta?” Frågade hon, ganska uppgivet.

-          Det kan man inte, svarade jag. Inte i en beständighet. Allt förändras. Faktum är att det vi sa nyss redan har förändrats. Inget förblir. Inte ens en åsikt. Men vi kan gissa! Och om gissningarna känns bra. Så kan vi hålla fast vid dom som en vetskap. Tills dom inte känns bra längre.

Kvinnan vände sig bort. Utåt. Iväg. Hon stod inte ut med sina egna känslor i just den stunden. Jag kunde se hur hon motstod att gråta. Höll tillbaka.

”Jag blir arg nu” – sa hon stilla.

-          Vad bra, svarade jag lugnt.

”Bra???” Kvinnan ryckte till, växte 20 cm i sin stol. Upprepade bryskt sin korta fråga; ”Bra???”

-          Absolut, log jag mjukt. – Väldigt bra, till och med. Detta förvirrade kvinnan ännu mer.

”Du menar att det är BRA att bli arg?” ” Och du menar att det är som att jag varit rädd för att leva, inte bara rädd för att dö?” Och du menar att jag inte behöver vara rädd längre?” ” Eller vad menar du?”

-          Jag menar ingenting, svarade jag lugnt. Jag höll ett neutralt ansikte när jag upprepade; - Jag kan bara gissa.
Effekten lät inte vänta på sig.

”JA!” Utropade kvinnan om än barskare, det ÄR så, jag HAR varit så så så rädd för att leva” Så brast hon i gråt.
”Vad gör jag nu då?” Hulkade hon.

Jag bjöd henne vatten och extra näsdukar. Lät henne snyfta ut det värsta. Ställde henne frågan;
-          Vad vill du göra?

”Åh, sa kvinnan och log medan hon snöt sig. Jag vill resa!”
”Jag vill bjuda hem vänner, stöka upp mitt hem, ha mina barnbarn i knäet och jag vill framförallt börja gå ut och dansa!”

”Menar du, verkligen, att det är OK att vara arg?” Upprepade kvinnan igen.
En slinga av hennes uppsatta hår envisades med att hänga framför hennes ena öga och det gjorde bilden så ypperligt perfekt, hon hade hamnat i tonårsstadiet i denna processen, kvinnan höll på att bryta sig loss, den perfekta uppsättningen var på väg att rämna.

-          Jag menar, att det är både ok OCH bra att visa alla känslor som kommer till oss, precis när dom kommer, för att ventilera dom, precis när dom uppstår, så ja. – Sa jag.

Kvinnan tog en klunk vatten. Hon höll kvar vattnet i sin mun som om hon smakade på det kalla vattnet. Plötsligt svalde hon det och utropade, ”Jag kan, egentligen göra vad jag vill va?”

-          Ja, svarade jag med ett mjukt leende. Du kan, om du vill, göra precis det du vill.
”Var kom rädslan ifrån?” Frågade hon sakta.

-          Hur var din födelse? – Frågade jag.
Kvinnan tittade på mig med uppspärrade ögon och sa direkt, ”Jag höll på att dö! Jag hade navelsträngen runt halsen så de fick rädda livet på mig!”

Jag iakttog skeendet bakom hennes ögon som reflekterade sig i hur hon svajade med blicken.

”Är det? Det? Som gjort att jag varit rädd för att leva i hela mitt liv?” ”Ah, jag tror att du gissar så” – sa kvinnan och log. ”Du gissar att min traumatiska födelse gett upphov till mina begränsningar? Är det så?”

-          Ja, svarade jag. Det är min gissning. Jag gissar även att du har haft ont i nedre delen av nacken och ländryggen i mer än halva ditt liv. Men det är såklart bara en gissning log jag.

Kvinnan spärrade upp ögonen igen. ”HUR kan du veta det?”

-          Det kan jag inte sa jag. – Jag bara gissade.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *