Pojken som kom tillbaka

Föräldrarna kom in genom dörren. Efter dom kom ingen. Jag väntade en 7 –årig pojke och hann tänka, att han kanske inte kom med?

Jag hade inte fått helt klart för mig vad ärendet var, men tänkte att det brukar ju reda upp sig efter presentationen.
Mammans blick var varm och inbjudande, pappan tittade bort. Flyktade med blicken.

-          Har vi någon liten pojke här också? Frågade jag mjukt efter att ha tagit i hand och välkomnat de vuxna.

Just då kom en flicka in, i 12 –års åldern. Pojkens syster gissade jag. Efter henne kom en liten, tunn, ängslig pojke. Blyg var ej den rätta beskrivningen, som ett skrämt rådjurskid kunde passa.

Pojken såg ut att vara runt 5. Kanske hade jag misstagit mig på åldern?

Inledningsvis fick jag reda på att allt stannat upp. Växt, utveckling, ja det mesta. Han gömde sig för allt och alla, ville inget och talade knappt längre. Läkarna hittade inget. Jag fick åter höra som så många gånger förr att min hjälp var sista utvägen.

Jag frågade om alla provtagningar och försäkrade mig om att de verkligen varit i traditionell vård. Nu kom problematiken att pojken inte skulle tillåta mig att röra honom. Inte ens närma mig honom.

Jag agerade neutralt. Talade med systern, föräldrarna, en kollega, men ej med pojken. Fast jag kände av honom och scannade honom på distans så gott det gick, han hade satt upp ett rejält skydd.

Efter att ha fått klartecken från föräldrarna att ge pojken healing så berättade jag för dom hur jag skulle gå tillväga. Det enda jag önskade var att få hålla en enda hand mellan hans skuldror, för att på så vis ännu bättre känna av honom.

Mamman tog upp pojken i knäet och vände honom mot sig i en omfamning, pojken snusade in sig i mammans hårsvall och de slappnade av så. Pappan och jag bytte plats ljudlöst och vi höll nästan andan allihop. Min hand lade sig tillrätta mellan skuldrorna på en ovetande? Pojk som fortsatte slappna av i mammans trygga famn.

Det första som kom till mig var att föreningen *Kropp – Själ – Sinne* ej var kompatibelt, själen kändes irrande, utanför. Det andra som slog mig var Atlaskotan som verkade ha låst hela situationen för 2 år sedan.

Jag tog sakta bort min hand, reste mig, gick tillbaka till min ursprungsplats i rummet och satte mig ner. Jag såg mammans blick, de tusen frågorna som trängdes där var jag ej avundsjuk på.

-          Vad hände för två år sedan? Var min fråga.

”Han trillade ner för trapporna hemma och slog sig illa” – Sa pappan med stora ögon, kan DET vara anledningen till detta?
-          Jag kan ej svara på om det verkligen ÄR en anledning, sa jag, men jag kan gissa att det varit en bidragande orsak.
Jag placerade mig vid pojken igen som börjat bli otålig och ville ner, han hade dessutom upptäckt att pappan hade flyttat på sig.

Första försöket att lägga tillbaka handen resulterade i tumult, pojken fick fullständig panik, men efter ett tag så gick det ganska bra, min hand fick ligga kvar.

Jag påbörjade föreningen mellan de tre delarna *Kropp – själ-sinne* och fick även en stund till healing för Atlaskotan.

Pojken slappnade av och efter en stund satt han bekvämt kvar trots att han såg att det var jag som höll på honom.
Efter två månader var det återbesök. Jag hade inte hört ett ljud ifrån föräldrarna så nyfikenheten var stor.

Dörren öppnades på utsatt tid och först in i rummet kom, Pojken! Stora bruna ögon glittrade ikapp med solljuset som trängde in mellan persiennerna. Leendet han bar var väldigt klädsamt.

”Han har vuxit 4 centimeter”!!! Sa mamman medan hon med ett ljuvligt leende kom in genom dörren.

Jag blev varm inombords, detta tänkte jag, det är detta, som gör att jag orkar resa och vara borta från min egen familj. Mitt arbete gör skillnad.

Pojken satte sig på samma sätt i mammans knä men denna gång tog han upp mer plats, han krävde mer utrymme helt enkelt!
Efter en stund när jag hade gett honom healing sa han självmant till mamman att han ville komma tillbaka snart. Det brände till i ögonvrån, tårar av glädje var inte långt borta.

Tredje besöket glömmer jag aldrig. Efter ytterligare 2 månader kom en lång rejäl kille in genom dörren. Han hade vuxit nästan 7 centimeter. Skojade, busade, knep syrran i ryggen och drog henne i håret, skuttade upp på bänken själv och pekade på sin rygg. ”Bara gör det” sa han och log. Mamman och pappans leenden tävlade med mitt eget, jag bad dem slå sig ner och jag jobbade med min healing.

Jag visste inte då att jag aldrig skulle möta dom igen, men jag vet att de gånger vi möttes gjorde vi tillsammans skillnad för pojkens hela existens, föräldrarna som vågade komma till mig och jag som vågade tro på att det skulle fungera. (Ej Sverige)

*En berättelse ur livet och healingsessioner 1997 -  2012* Carola Lind *

Om ett ensamt barn

Den fria världen. Om ett ensamt barn.

”Han vill aldrig gå ut” Säger mamman sakta. Jag betraktar hennes ansikte. Det finns ett lugn i hennes konstaterande.

”Han kommer helt enkelt aldrig ut” Upprepar hon som ett mantra. Hon har en övertygelse. Det är lätt att tro på henne.
Jag låter henne tala. Tillåter henne tömma ut hela historien som hon bär. Det är en Roman. Med snirkliga bokstäver på ett vackert omslag. Lockande. Innehållet däremot är vämjeligt. Stinkande. Ruttet. Nästan så att reflexen att hålla mig för näsan och munnen gör sig gällande.

”Pappan stänger in sig med honom för att tala honom till rätta” Säger mamman vidare. Han vill att vår son ska uppfostras väl”

Mitt inre sliter mig i olika riktningar, men jag sitter lugnt kvar och tar in. Lyssnar. Förstår vikten av att låta forsen flykta fritt. Inga fördämningar eller frågor som kan stoppa denna flodvåg nu.

”Han får blåmärken ibland. Men det är inte så farligt va? Han måste ju lyda?”

Jag hör mig själv fråga, - Vad tycker du själv?

Mamman rycker till. En motfråga var kanske ej vad hon väntade sig, dock vad hon automatiskt fick.
Jag hinner tänka miljoner tankar innan hon svarar.

”Jag tycker ej om mina egna blåmärken. De isolerar mig. Kan det vara därför han inte vill gå ut och leka?”

-          Så kan det vara svarar jag lugnt. Det kan också vara att han känner sig otrygg.

-          Vad är er son bra på, frågar jag.

” Åh han är en så duktig fotbollsspelare! Utropar mamman stolt. Han känner till alla spelare på tv!”

-          Spelar han fotboll själv? Frågar jag undrande. Mamman sänker huvudet snabbt. Nej, det har ej blivit så.
Sammanbitet vänder hon sig mot mig. Helt. Inte bara ansiktet. Hjälp mig! Utropar ögonen. ”Vad kan jag göra?” Frågar hon.
-          Det beror på vad du önskar som slutresultat. Svarar jag henne lugnt. Hon funderar en stund och brister sedan i gråt.  ”Men jag älskar ju honom” ”Hur ska jag klara mig utan honom” ”Han säger att jag aldrig får träffa min son igen”


Under tiden har jag skrivit ihop en lista till henne. Olika telefonnummer. Jag informerar henne om hela processen. Vad som nu kommer att ske. Vi går igenom det bit för bit.

Hon är helt med mig intellektuellt men känslorna river och sliter i henne. ” Han har lovat att döda mig” – säger hon matt.

Jag ger henne en stund i egna tankar. Hämtar ett glas vatten till henne och nya servetter. Sätter mig så att jag får ögonkontakt. Fångar hennes uppmärksamhet genom att gå igenom hela processen igen, vad som nu kommer att ske. Vad som kan komma att ske är inte lönt att dra upp.

”Ja, säger hon matt och sträcker sig efter listan med telefonnummer. ”Jag ringer när jag kommer hem, vår timme är ju slut nu”

Jag låter henne ta listan och säger, - Men du, jag har en timme till innan Lunch och den kostar dig inget. Jag sitter här med dig medan du ringer.

Jag kan även ringa de samtal som du ej vill ringa själv, säger jag medan jag fortfarande noga håller ögonkontakt med henne. Jag ser hur tvivlet rasar i henne. Hon känner sig för en stund förnedrad. Fångad i en fälla, hon hinner säkert känna ilska mot mig och såklart, mängder med frustration.

Här är det avgörande. Det är denna sekund som avgör om pojken någonsin ska få spela fotboll. På riktigt. Med kompisar. Utan blåmärken.

”Ge mig telefonen säger kvinnan. Ge mig den nu”

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Klumpiga barn

Jag hörde om ett klumpigt barn. Ett barn som störde föräldrarnas dag genom sitt varande. Klumpig och ofokuserad fick jag höra, detta var synonymt med barnet.

Det jag reagerade mest på var ej barnets beskrivning, det var mamman.
Hennes rörelser skulle i mitt tycke kunna kallas för klumpiga. Hon till och med välte ut ett glas vatten medan vi samtalade.
Jag ville inte lägga mig i hennes historia. Jag kände att det fanns en värdefull skatt vid regnbågens slut. Eller som mamman uttryckte det; ”Det måste finnas något jävla slut på den här farsen”

Pojken, en 11 årig till synes normalt utvecklad, go och glad kille uppvisade ett störande inslag i hemmet. Han snubblade, tappade, välte, allt i sin närhet. Denna beskrivning kan låta drastisk för mig som åhörare men är såklart nog så plågsam för den som berättar och tycker sig ha en problematik.

Jag lät tiden för vårt samtal vara formen för hennes berättelse. Jag lät henne tala till punkt. Tårarna glittrade i hennes vackra ögon, mamman var färdig. Hon hade nått slutpunkten för sin historia. En historia som hon övat in och upprepat under en lång tid. Kanske flera år.

Luften hade gått ur mamman. Hon ansåg att skolan ej hjälpte till som de skulle. Denna klumpighet som gick alla på nerverna enligt mamman skulle bli deras förfall, hela familjen skulle falla samman om ingen hjälp fanns att få, om inga resurser sattes in snart. Hon ville bli sedd. Hörd. Min fundering i detta var, av vem?
Jag frågade om pojken själv ansåg sig vara klumpig. Mamman tittade klart och länge på mig innan hon svarade. ”Jag vet inte”
Hon såg bort en stund. Drog ett djupt andetag, vände sig mot mig och sa, ”Jag vet faktiskt inte!”
Pojken hade inga som helst från normen avvikande beteenden under sin uppväxt, mer än att mamman konstant, enligt henne själv, hade uppmärksammat och påpekat när han var klumpig. Vilket var ofta. Varje dag. Flera gånger per dag.
Detta hade resulterat i att fler personer hade uppmärksammat pojkens klumpighet. Detta hade spridit sig i familjen, bland kompisar och i skolan.

Mamman missade inte en chans att påpeka pojkens klumpighet.
Min andra fråga till mamman var; Hur var din uppväxt?
Där och då bröt mamman ihop. Jag gav henne ett glas vatten och lät henne hämta sig och samla sig för fortsatt samtal.
”Min pappa kallade mig alltid för klumpig” Sa kvinnan medan tårarna strömmade nerför kinderna. Hon tittade ut, långt bort i en intenhet, innesluten i en historiens berättelse där hon själv spelade huvudrollen. Minnen från barndomen spelades upp som en video i henne.

Plötsligt tittade hon på mig. Jag satt stilla och tyst, lät processen ha sin gång och medvetandegörandets briljanta självförverkligande gå hand i hand med insikten.

”Min pappa, kallade mig klumpig! I hela mitt jävla liv kallade den dåren mig för klumpfia!” – Utropade kvinnan, ”Fy fan vilken svin!”
Kvinnan stillade sig och mumlade något ohörbart. Bad om att få gå på toa och kom tillbaka snart, ganska nykter i blicken.

Hennes fråga sken i hela ansiktet.
”Min pojke är inte klumpig va?”

Han kanske har upplevts klumpig av dig? Sa jag mjukt. Mamman satt stilla och tittade bort. Sen kom hennes nästa fråga. ”Det är jag som är en klumpig förälder som lät min sorg över min pappas beteende projiceras på min son?”
Så kan det vara, sa jag.

Det kan också vara så att det var, vad du hade lärt dig. Det var det du hade lärt dig att se. Det var kanske det som du var van vid att fokusera på. Det kanske till och med var en rädsla för dig att föda ett klumpigt barn?

Mamman nickade sakta. ” Ja, jag var rädd hela graviditeten” – sa hon.

Och det var alltid det jag tittade efter, och jämförde honom, med andra barn, om han var klumpig.
Vad är motsatsen till klumpig? Frågade jag för att vidga vyn lite.

”Nej” Sa mamman direkt. Försök inte! Försök inte få mig att finna fler ord som han inte är. Han heter ”Pojkens namn” och DET, Är vad han är. Han är sig själv. Nu är det nog med etiketter! Inga fler etiketter på min son. Never! Utropade mamman.

Jag log varmt. Kände att ett genombrott tagit plats och att mamman nu var redo att möta sin son som den individ han är, ej som den han blivit i andras ögon genom projiceringar. En återkoppling senare vittnade om processens framgång, det hade verkligen gjort skillnad.

Ett barn hade gått från klumpig till sedd, för att hans mamma vågade vara brutalt ärlig om sig själv.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *