Coaching av coachen

Det fanns egentligen inget märkvärdigt att notera. Det var en dag som alla. Regnet strömmade nerför rutorna, det var rått och kallt. Hallen vittnade om snöslask och egentligen ville jag bara sitta framför elden med min kaffekopp och tänka ingenting.

Coachen äntrade rummet något sent. Något stressad och något svettig. Eller var det regnet som blött ner hennes ansikte?

Kvinnan, en ung ambitiös perfektionist sökte mig för att få svar på några frågor som hon funderade över, gällande sitt yrke. Hela hennes energi vittnade om att hon var obekväm.

Alltifrån vädret till det faktum att hon var sen kryddades med den för henne jobbiga sits. Hon som Coach sökte svar hos en som hon antydde, konkurrent.

Jag bjöd henne en kopp the, som hon avböjde. Jag bjöd henne en liten handduk, som hon avböjde. Jag bjöd henne även en stol att sätta sig i. Inte ens den ville hon ha.

Mitt på golvet, stående med händerna dramatiskt utmed sidorna stod hon. Fingrarna spretade åt alla håll. Nästan som hennes hår hann jag tänka. – Vad vill hon egentligen? Hann jag också tänka.

”Berätta hur man gör det lätt” Var hennes första utrop.

-          Genom avskalning av alla onödiga yttre och inre faktorer, svarade jag lugnt. Jag tvingade mig själv att andas så sakta jag kunde för att kanske, kanske på så vis bromsa hennes stigande drama.

Den unga kvinnan roade mig en bit. Hon stod kvar i sin pose.

Med mitt svar ökade anspänningen i hennes ansikte, uttrycket skulle kunna vara taget från en njutande kvinna i en helt annan situation. Jag var tvungen att dölja ett leende.

”Berätta vad det är jag måste skala av” Frågade hon vidare.

-          Skala av ALLT, det som representerar en effekt som kan mynna ut i drama, prestige och bevisning, sa jag lättsamt medan jag studerade henne ingående.

Plötsligt säckade hela kvinnan ihop, hon sänkte axlarna, drog ett djupt andetag och satte sig frankt ner i stolen. Hennes ansikte var helt och fast riktat mot mitt. Hennes ögon vidöppna, stirrandes rakt in i mina. Jag bjöd henne värme och ömhet, kärlek och moderlighet. Hon sökte konkurrens, något hon aldrig skulle möta i mig. Jag släppte ej min blick. Jag tvingade henne att utstå min omsorg ända tills hon gav vika.

Med en suck som följdes av att hon höll om sitt ansikte med båda händerna.

”Vad ska jag göra?” Snyftade hon. ”Vad kan jag göra?” Upprepade hon flera gånger.

-          Vem vill du att dina klienter ska möta? Frågade jag mjukt.

”En professionell Coach med svar på allt” Svarade hon, medan hon rättade till sig i en bekväm position i stolen. ”Jag vill vara deras trygghet” sa hon sedan ganska släpigt.


-          Ok. Svarade jag.


Det gick en stund. Det gick ytterligare en stund och jag besåg ögonens flackande som alltid visar på tankarnas stormande på insidan. Händerna som vred sig i hennes knä vittnade om känslorna som försökte hålla takt med tankarna.

-          Varför vill du inte jobba som Coach? Var min enkla fråga.


Kvinnan visade först ingen reaktion. Känslan var att hon hade fastnat i tiden mellan tankar och känslor, nästan som om äntligen hade funnit en bekväm zon.


”Jag är ingen Coach” Var det enkla svaret som kom. ”Jag är ingen och kommer aldrig att vara en Coach”


-          Vad blir du lycklig av att göra då? Var en annan av mina frågor.


”Jag vill dansa” Och med de orden vek sig hela kvinnans kropp framåt och hon grät stilla i sina händer. ”Om jag ändå kunde få göra det jag är bra på” Snyftade hon.


-          Vem har betalt din utbildning? Dina föräldrar? Undrade jag.


”Min pappa har betalt utbildningen och den var skitdyr!!” utbrast kvinnan.

-          Är du myndig? Frågade jag, aningen provocerande.

Kvinnan slutade nästan andas. Hon stannade upp helt. Tittade lugnt på mig. Tittade sen på en punkt bakom mig. Sa inget på en längre stund.

”Det är dags för mig att bli vuxen va?” Frågade hon stilla.


-          Så kan det vara, svarade jag lika stilla.

”Det finns en tjänst ledig som danslärare för barn” Kvinnans ögon glänste av leendet som spred sig, ”Åh, vad jag vill ha det jobbet”

-          När ska du söka det? Log jag.

”NU” Sa kvinnan, reste sig abrupt, tappade sina handskar, höll på att snubbla över stolen, sprang iväg, ut genom dörren, kom tillbaka, kramade om mig och försvann sedan, för att ge sig ut i livet som den vuxna kvinna hon ju faktiskt kunde välja att vara.

Jag kom på att jag hade glömt att ta betalt, men insåg också att bättre lön än ytterligare en nöjd medborgare kunde jag inte få.


*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Kvinnan som var lycklig

”Hur blir man lycklig?” Frågade kvinnan förtvivlat.

Vi satt på en restaurang mitt i en storstad, mitt bland människor som flyktade förbi eller bara satt, lugnt och stilla i den sköna solen.
Katedralens klocka gungade från sida till sida och gav oss alla en dusch av dova vibrationer.

Två duvor frågade envist efter min bakelse. En kreation av fjorton lager. Lika hög som katedralen hann jag tänka, innan jag svarade kvinnan.

-          Det blir man inte. Det är man.


Mannen vid bordet bredvid sänkte sin tidning. Tittade oblygt rakt på mig. Tog en klunk espresso medan han fortsatte titta på mig. Kvinnan tittade också på mig. Förbryllat.

En kakofoni av dofter störde mig, jag ville egentligen ha en lugnare plats för detta samtalet men det bara blev såhär.
Kvinnan hade kontaktat mig för att som hon uttryckte det ”Få hjälp att överleva”

Så där satt vi, i den vackraste av städer och talade om längtan till döden, onödiga tankar och sorg.

-          Du föds lycklig, - sa jag. Du är lycklig. Alltid. Det är inte ett tillstånd som förändras. Någonsin. Själen är ett lyckligt skeende. En process av lycka som alltid är.

Kvinnan snyftade till. Mannen vid bordet bredvid hade nu lagt ifrån sig sin tidning. Han visade uppenbart sitt intresse för ämnet som avhandlades.

Tårar rann nu på kvinnans kinder. ”Menar du att min själ hela tiden är lycklig medans jag går runt och tror med mitt ego att jag måste må dåligt för att någon ska trösta mig så att jag kan bli lycklig?”

Jag log och sa, - Åh, får jag låna den beskrivningen? Vilken vacker färg och form du gav den meningen!

Kvinnan snöt sig ljudligt. Mannen rynkade pannan. Duvorna krävde sin andel av det goda.

Plötsligt kände jag Flow. Det är sällan i en sådan situation men det händer. Det bara är ett flöde och det känns, som om allt tystnar, tiden står still och allt innehar en perfekt form av alltet.

Kvinnan sa; ”Jag är alltså alltid lycklig” ”Men jag döljer det med sociala spel, draman och uppmärksamhetskrävande rollspel….”

Jag var fortsatt tyst. Flow gjorde sitt jobb, kvinnans insikter hade inte bara slagit rötter ner i myllan, de hade vuxit upp som livskraftiga plantor med färgsprakande blommor.

”Åh så vackert” sa kvinnan plötsligt. ”Min själ är alltså lycklig”

Så slog hon sig för munnen. ”Men Gud så patetiskt” ”Vad har jag att vara olycklig för?”

-          Om du blundar en liten stund, - sa jag. - Och bara känner av din själ. – Vad känner du då?

Kvinnan blundade. Mannen också. Duvorna åt min halvätna bakelse. Jag retade mig lite på att solen flyttat sig så att jag satt i skugga.

Plötsligt så spred sig ett leende över hela kvinnans ansikte. ”Åh, jag känner lycka” – Sa hon med en mjuk lugn ton.

Mannen däremot kämpade med en använd servett full med blåbärssylt. Han behövde torka sina tårar. Jag gav honom min oanvända.

Kvinnan torkade sig i ansiktet. Beställde in mer kaffe. Harklade sig. ”Jag kan andas” ”Jag kan andas igen” Trycket över bröstet är borta” Åh.. för första gången på flera år kan jag andas…”

Kvinnan tog min ena hand och höll den mjukt. ”Tack för din denna gåva” Sa hon med leende ögon.

Katedralens klocka började åter ljuda, mannen reste sig, la en hand på min axel, gav mig en slängkyss och släntrade iväg. Duvorna hade blivit 5 till antalet och det var dags att ta farväl.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal  1997 -  2012 * Carola Lind *

Rädd för att leva - Och dö

Kvinnan, en medelålders dam med slingat, uppsatt hår vred på sitt huvud men bara så mycket så att jag kunde ana en glimt i ögonvrån. Det har startat tänkte jag. Tankarna har börjat luckra upp hennes pansar.

”Menar du” – Sa kvinnan, ”Menar du att jag är rädd för att leva?”

-          Jag menar ingenting. Svarade jag lugnt. Jag sitter mest här med gissningar som jag bollar över till dig. Vad tror du om den gissningen?

Kvinnan tittade nu rakt på mig, för en sekund helt oblygt, tills hon smet in innanför skalet igen. Drog in sina energier och låste alla tillgängliga lås för att skydda sig.

”Jag antar att du gissar rätt” – Suckade hon.

Jag väntade ut henne. Ville inte störa hennes egna gissningar. Väntade på att snappa upp nästa reaktion. Den lät inte vänta på sig.
”Hur kan man veta?” Frågade hon, ganska uppgivet.

-          Det kan man inte, svarade jag. Inte i en beständighet. Allt förändras. Faktum är att det vi sa nyss redan har förändrats. Inget förblir. Inte ens en åsikt. Men vi kan gissa! Och om gissningarna känns bra. Så kan vi hålla fast vid dom som en vetskap. Tills dom inte känns bra längre.

Kvinnan vände sig bort. Utåt. Iväg. Hon stod inte ut med sina egna känslor i just den stunden. Jag kunde se hur hon motstod att gråta. Höll tillbaka.

”Jag blir arg nu” – sa hon stilla.

-          Vad bra, svarade jag lugnt.

”Bra???” Kvinnan ryckte till, växte 20 cm i sin stol. Upprepade bryskt sin korta fråga; ”Bra???”

-          Absolut, log jag mjukt. – Väldigt bra, till och med. Detta förvirrade kvinnan ännu mer.

”Du menar att det är BRA att bli arg?” ” Och du menar att det är som att jag varit rädd för att leva, inte bara rädd för att dö?” Och du menar att jag inte behöver vara rädd längre?” ” Eller vad menar du?”

-          Jag menar ingenting, svarade jag lugnt. Jag höll ett neutralt ansikte när jag upprepade; - Jag kan bara gissa.
Effekten lät inte vänta på sig.

”JA!” Utropade kvinnan om än barskare, det ÄR så, jag HAR varit så så så rädd för att leva” Så brast hon i gråt.
”Vad gör jag nu då?” Hulkade hon.

Jag bjöd henne vatten och extra näsdukar. Lät henne snyfta ut det värsta. Ställde henne frågan;
-          Vad vill du göra?

”Åh, sa kvinnan och log medan hon snöt sig. Jag vill resa!”
”Jag vill bjuda hem vänner, stöka upp mitt hem, ha mina barnbarn i knäet och jag vill framförallt börja gå ut och dansa!”

”Menar du, verkligen, att det är OK att vara arg?” Upprepade kvinnan igen.
En slinga av hennes uppsatta hår envisades med att hänga framför hennes ena öga och det gjorde bilden så ypperligt perfekt, hon hade hamnat i tonårsstadiet i denna processen, kvinnan höll på att bryta sig loss, den perfekta uppsättningen var på väg att rämna.

-          Jag menar, att det är både ok OCH bra att visa alla känslor som kommer till oss, precis när dom kommer, för att ventilera dom, precis när dom uppstår, så ja. – Sa jag.

Kvinnan tog en klunk vatten. Hon höll kvar vattnet i sin mun som om hon smakade på det kalla vattnet. Plötsligt svalde hon det och utropade, ”Jag kan, egentligen göra vad jag vill va?”

-          Ja, svarade jag med ett mjukt leende. Du kan, om du vill, göra precis det du vill.
”Var kom rädslan ifrån?” Frågade hon sakta.

-          Hur var din födelse? – Frågade jag.
Kvinnan tittade på mig med uppspärrade ögon och sa direkt, ”Jag höll på att dö! Jag hade navelsträngen runt halsen så de fick rädda livet på mig!”

Jag iakttog skeendet bakom hennes ögon som reflekterade sig i hur hon svajade med blicken.

”Är det? Det? Som gjort att jag varit rädd för att leva i hela mitt liv?” ”Ah, jag tror att du gissar så” – sa kvinnan och log. ”Du gissar att min traumatiska födelse gett upphov till mina begränsningar? Är det så?”

-          Ja, svarade jag. Det är min gissning. Jag gissar även att du har haft ont i nedre delen av nacken och ländryggen i mer än halva ditt liv. Men det är såklart bara en gissning log jag.

Kvinnan spärrade upp ögonen igen. ”HUR kan du veta det?”

-          Det kan jag inte sa jag. – Jag bara gissade.

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Klumpiga barn

Jag hörde om ett klumpigt barn. Ett barn som störde föräldrarnas dag genom sitt varande. Klumpig och ofokuserad fick jag höra, detta var synonymt med barnet.

Det jag reagerade mest på var ej barnets beskrivning, det var mamman.
Hennes rörelser skulle i mitt tycke kunna kallas för klumpiga. Hon till och med välte ut ett glas vatten medan vi samtalade.
Jag ville inte lägga mig i hennes historia. Jag kände att det fanns en värdefull skatt vid regnbågens slut. Eller som mamman uttryckte det; ”Det måste finnas något jävla slut på den här farsen”

Pojken, en 11 årig till synes normalt utvecklad, go och glad kille uppvisade ett störande inslag i hemmet. Han snubblade, tappade, välte, allt i sin närhet. Denna beskrivning kan låta drastisk för mig som åhörare men är såklart nog så plågsam för den som berättar och tycker sig ha en problematik.

Jag lät tiden för vårt samtal vara formen för hennes berättelse. Jag lät henne tala till punkt. Tårarna glittrade i hennes vackra ögon, mamman var färdig. Hon hade nått slutpunkten för sin historia. En historia som hon övat in och upprepat under en lång tid. Kanske flera år.

Luften hade gått ur mamman. Hon ansåg att skolan ej hjälpte till som de skulle. Denna klumpighet som gick alla på nerverna enligt mamman skulle bli deras förfall, hela familjen skulle falla samman om ingen hjälp fanns att få, om inga resurser sattes in snart. Hon ville bli sedd. Hörd. Min fundering i detta var, av vem?
Jag frågade om pojken själv ansåg sig vara klumpig. Mamman tittade klart och länge på mig innan hon svarade. ”Jag vet inte”
Hon såg bort en stund. Drog ett djupt andetag, vände sig mot mig och sa, ”Jag vet faktiskt inte!”
Pojken hade inga som helst från normen avvikande beteenden under sin uppväxt, mer än att mamman konstant, enligt henne själv, hade uppmärksammat och påpekat när han var klumpig. Vilket var ofta. Varje dag. Flera gånger per dag.
Detta hade resulterat i att fler personer hade uppmärksammat pojkens klumpighet. Detta hade spridit sig i familjen, bland kompisar och i skolan.

Mamman missade inte en chans att påpeka pojkens klumpighet.
Min andra fråga till mamman var; Hur var din uppväxt?
Där och då bröt mamman ihop. Jag gav henne ett glas vatten och lät henne hämta sig och samla sig för fortsatt samtal.
”Min pappa kallade mig alltid för klumpig” Sa kvinnan medan tårarna strömmade nerför kinderna. Hon tittade ut, långt bort i en intenhet, innesluten i en historiens berättelse där hon själv spelade huvudrollen. Minnen från barndomen spelades upp som en video i henne.

Plötsligt tittade hon på mig. Jag satt stilla och tyst, lät processen ha sin gång och medvetandegörandets briljanta självförverkligande gå hand i hand med insikten.

”Min pappa, kallade mig klumpig! I hela mitt jävla liv kallade den dåren mig för klumpfia!” – Utropade kvinnan, ”Fy fan vilken svin!”
Kvinnan stillade sig och mumlade något ohörbart. Bad om att få gå på toa och kom tillbaka snart, ganska nykter i blicken.

Hennes fråga sken i hela ansiktet.
”Min pojke är inte klumpig va?”

Han kanske har upplevts klumpig av dig? Sa jag mjukt. Mamman satt stilla och tittade bort. Sen kom hennes nästa fråga. ”Det är jag som är en klumpig förälder som lät min sorg över min pappas beteende projiceras på min son?”
Så kan det vara, sa jag.

Det kan också vara så att det var, vad du hade lärt dig. Det var det du hade lärt dig att se. Det var kanske det som du var van vid att fokusera på. Det kanske till och med var en rädsla för dig att föda ett klumpigt barn?

Mamman nickade sakta. ” Ja, jag var rädd hela graviditeten” – sa hon.

Och det var alltid det jag tittade efter, och jämförde honom, med andra barn, om han var klumpig.
Vad är motsatsen till klumpig? Frågade jag för att vidga vyn lite.

”Nej” Sa mamman direkt. Försök inte! Försök inte få mig att finna fler ord som han inte är. Han heter ”Pojkens namn” och DET, Är vad han är. Han är sig själv. Nu är det nog med etiketter! Inga fler etiketter på min son. Never! Utropade mamman.

Jag log varmt. Kände att ett genombrott tagit plats och att mamman nu var redo att möta sin son som den individ han är, ej som den han blivit i andras ögon genom projiceringar. En återkoppling senare vittnade om processens framgång, det hade verkligen gjort skillnad.

Ett barn hade gått från klumpig till sedd, för att hans mamma vågade vara brutalt ärlig om sig själv.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Var är Du?

En ytterst befogad fråga till alla och envar inklusive mig själv.

Om jag ärligt ställde den frågan till mig själv varje dag torde det komma något positivt produktivt ur det så småningom..

För att förstå en process är det positivt att medvetandegöra byggstenarna, aspekterna av dess varande och miljöfaktoriska värde.

Idag tänkte jag titta på några olika faktorer som får livet att gå runt.

Eller ej.

Är du sann?

Är en av de viktigaste frågorna.

Ja, svarar du, jag är sann, för mig....

Ok.

Men vad är sant då?

Vem sitter inne med den universella sanningen?

Hur mäter man sanning?

Såhär kan man göra:

Bilden ovan beskriver ett verktyg som visar på olika energilager som vi omger oss med.

Målet och strävan är att vara i mitten konstant. Inte bara att ha tillgång till eller vara i kontakt med vår kanal utan att helt enkelt vara kanalen, vara flödet för den gudomliga livsenergin som i sin tur kan ta olika uttryck såsom information, möten, olika processer...

När vi möter på Motstånd

.......Vet vi att vi hamnat utanför vår mitt.

Mitten är inget annat än vår ursprungliga plan, vår ursprungliga önskan om hur detta mitt nu, livet jag lever här, ska te sig vara och bli.

Jag jobbar med färgkoder, vilket visar mig vad det undermedvetna vill, tycker och säger.

Vad Du tycker och vad du säger är två vitt skilda saker och ju längre ut i periferin du kommer i ditt varande desto mindre är det intressant att lyssna på vad du säger. Dock är det ytterst intressant att lyssna på ditt undermedvetna vilket alltid, alltid talar sanning.

I en Coachning kan jag komma att fråga dig om färger. Detta bygger helt och hållet på de färgkoder som är laddade med den enkla universella strukturen av ett informationssystem vi alla är en del av.

...Färgernas betydelse.

Så...

När vi känner minsta lilla motstånd hos någon. När vi känner minsta lilla motstånd i en situation, jamen då vet vi, precis detta meddelande till mig som kommer i form av motstånd, är en gåva. Detta är den dyrbara present som universum paketerat i form och leverans för mig att ta emot på det mest jobbiga vis för att jag ska fatta att nej, detta var ej för mig att ta del av. Eventuellt för mig att lära mig av javisst, men ej att stanna i och definitivt ej att anamma.

Gå tillbaka till gå.

In, tillbaka, mitt i din mitt.

Mitt i mitten, där vi sammansmälter att vara den kanal för Universum som vi är, där kraften och styrkan genom moder jord och fader himmel ger oss den näring och energi vi behöver för vår ultimata överlevnad, precis där, har vi och äger vi vår egen frihet.

Detta är anledningen till att en livstidsfånge kan känna sin egen frihet som aldrig förr, detta är anledningen till att den ensamma grottboende mannen på berget kan känna sin egen ofantliga rikedom.

Det är därför vi i vårt samhälle där vi har en massa saker kan känna oss fattiga som få.

Att vara mitt i sin mitt innebär inte bara att vi är flödet av den gudomliga kraften och energin, det innebär också att vi är en positiv konstuktiv beståndsdel, aspekt av det stora maskineriet.

Att bemöta motstånd med motstånd är sunt. Möter du motstånd bejaka din egen reträtt. In i mitten med dig, bese situationen, revidera din trosföreställning, omgruppera dina krigiska hjärnceller och salutera dina frihetstänkande cellers längtan till källans eviga näring, kärlek.

Och så det här med sanning. Jomen, det finns faktiskt bara en sanning. Allt annat är färgat av våra Egon.

Den enda sanningen som finns är den universella, den som vilar på naturlagarna och de kosmiska magnetfält som får oss att vara här eller där i våra energier.

Frihet. Är sanningen.

Allt annat går bort.

Frihet har vi mitt i vår mitt. Exakt där och då vi kopplar på kraften och energin ifrån Moder Jord och Fader Himmel, exakt där och då vi blir den kanal vi är i det stora maskineriet, varken mer eller mindre än så.

Att vara den kanal vi är innebär frihet. Då vi inget behöver, inget önskar, inget vill ha, där vi bara är.

Där vi bara är eufori kärlek och flyter samman med allt och alla, alla kanter suddas ut, inget är viktigt och livet är bara en endaste stor glädje.

Hur många gånger i livet har du känt av den känslan?

"Ja" svarar du kanske, "Sist jag shoppade"
Jo, det kan liknas vid euforin och uppfyllandet när vi berikar oss med saker och ting, det kan vara förvillande likt men i sig, totalt ojämförbart, då det inte på något vis ligger inom samma ram.

Om du konfronterar någon och av dig själv och situationen kräver sanning?

I de olika delar som denna energiprocess innebär kan vi se att just konfrontation är fantastiskt värdefullt.

Är du konfrontations och konflikträdd?

Bra! Dags att rensa bort detta destruktiva mönster..

Konfrontation är när motstånd möter motstånd. Två energier möts ute i periferin. Om en av dessa två skulle vara mitt i sin mitt skulle konfrontation fortfarande kunna uppstå men då, inte lika dramatiskt.

När konfrontation uppstår med två egon, ute i periferin kan både drama och trauma uppstå.

Det är fantastiskt med konfrontation, konfrontera mera! Skapa utrymme för mer sanning! Våga och ha tillit till att rensa luften! Våga och ha tillit till att se processer för vad de är! Se alltings egentliga sanning så är du snart tillbaka mitt i din mitt.

Fråga dig själv, vilken färg är detta?

Fortare än tanken kommer en färg till dig, bese cirkeldiagrammet ovan och fråga dig själv, är det inte dags att kliva bakåt, tillbaka in i min mitt.

Du har ett ansvar för din sanning. Dock aldrig ett ansvar för någon annans sanning. Viktigt!

Du har ett ansvar för att vara dig själv i din egen mitt, inte och aldrig har du detta ansvar för någon annan.

Föregå med gott exempel. Var i sanning.

Undvik aldrig motstånd men nyttja alla motstånd till att se din egen plats och roll, lär dig, och ta med dig erfarenheten men tacka snart för dig och kliv sedan tillbaka, in i din mitt, in till friheten sanningen och kärleken.

Var är du?

Just Nu?

/Carola

Coaching Online!

"Carola Coachar" - Lite överallt...

HÄR har du en sida att utforska, se över coachingverktygen och sätt dina funderingar i ny dager..

Vill du uppleva Coaching gratis, i grupp? då är DENNA sidan för dig..

Vill du boka en egen tid, bara för dig?

Då finns såklart även den möjligheten, HÄR

Varmt Välkomna!

/Carola