Om ett ensamt barn

Den fria världen. Om ett ensamt barn.

”Han vill aldrig gå ut” Säger mamman sakta. Jag betraktar hennes ansikte. Det finns ett lugn i hennes konstaterande.

”Han kommer helt enkelt aldrig ut” Upprepar hon som ett mantra. Hon har en övertygelse. Det är lätt att tro på henne.
Jag låter henne tala. Tillåter henne tömma ut hela historien som hon bär. Det är en Roman. Med snirkliga bokstäver på ett vackert omslag. Lockande. Innehållet däremot är vämjeligt. Stinkande. Ruttet. Nästan så att reflexen att hålla mig för näsan och munnen gör sig gällande.

”Pappan stänger in sig med honom för att tala honom till rätta” Säger mamman vidare. Han vill att vår son ska uppfostras väl”

Mitt inre sliter mig i olika riktningar, men jag sitter lugnt kvar och tar in. Lyssnar. Förstår vikten av att låta forsen flykta fritt. Inga fördämningar eller frågor som kan stoppa denna flodvåg nu.

”Han får blåmärken ibland. Men det är inte så farligt va? Han måste ju lyda?”

Jag hör mig själv fråga, - Vad tycker du själv?

Mamman rycker till. En motfråga var kanske ej vad hon väntade sig, dock vad hon automatiskt fick.
Jag hinner tänka miljoner tankar innan hon svarar.

”Jag tycker ej om mina egna blåmärken. De isolerar mig. Kan det vara därför han inte vill gå ut och leka?”

-          Så kan det vara svarar jag lugnt. Det kan också vara att han känner sig otrygg.

-          Vad är er son bra på, frågar jag.

” Åh han är en så duktig fotbollsspelare! Utropar mamman stolt. Han känner till alla spelare på tv!”

-          Spelar han fotboll själv? Frågar jag undrande. Mamman sänker huvudet snabbt. Nej, det har ej blivit så.
Sammanbitet vänder hon sig mot mig. Helt. Inte bara ansiktet. Hjälp mig! Utropar ögonen. ”Vad kan jag göra?” Frågar hon.
-          Det beror på vad du önskar som slutresultat. Svarar jag henne lugnt. Hon funderar en stund och brister sedan i gråt.  ”Men jag älskar ju honom” ”Hur ska jag klara mig utan honom” ”Han säger att jag aldrig får träffa min son igen”


Under tiden har jag skrivit ihop en lista till henne. Olika telefonnummer. Jag informerar henne om hela processen. Vad som nu kommer att ske. Vi går igenom det bit för bit.

Hon är helt med mig intellektuellt men känslorna river och sliter i henne. ” Han har lovat att döda mig” – säger hon matt.

Jag ger henne en stund i egna tankar. Hämtar ett glas vatten till henne och nya servetter. Sätter mig så att jag får ögonkontakt. Fångar hennes uppmärksamhet genom att gå igenom hela processen igen, vad som nu kommer att ske. Vad som kan komma att ske är inte lönt att dra upp.

”Ja, säger hon matt och sträcker sig efter listan med telefonnummer. ”Jag ringer när jag kommer hem, vår timme är ju slut nu”

Jag låter henne ta listan och säger, - Men du, jag har en timme till innan Lunch och den kostar dig inget. Jag sitter här med dig medan du ringer.

Jag kan även ringa de samtal som du ej vill ringa själv, säger jag medan jag fortfarande noga håller ögonkontakt med henne. Jag ser hur tvivlet rasar i henne. Hon känner sig för en stund förnedrad. Fångad i en fälla, hon hinner säkert känna ilska mot mig och såklart, mängder med frustration.

Här är det avgörande. Det är denna sekund som avgör om pojken någonsin ska få spela fotboll. På riktigt. Med kompisar. Utan blåmärken.

”Ge mig telefonen säger kvinnan. Ge mig den nu”

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *