Nu börjar livet. Varje dag.

Mannen hade redan berättat för mig att han hade förlorat sin livskamrat, så när han kom in genom dörren blev jag inte förvånad över den gråa fasad han bar. Han var till och med klädd i grått.

Mannen slog sig ner i fåtöljen och rättade till sin krage. Han hade rätt i sitt påstående som han förmedlade veckan innan per telefon. ”Ingen förstår hur det känns”

Hur skulle jag kunna förstå? Att förlora en livskamrat, kan det vara någon vinst? Det skulle vi snart reda ut.

-          Berätta, sa jag mjukt. Vad är värst just nu?

”Tystnaden” replikerade mannen. ”Tystnaden”

Jag lät honom vara i den tanken. Lät honom se sig om efter fler ”Värst just nu” – känslor. Men hans irrande blick stannade upp och han tittade på mig som om han ville säga ”Färdig”

-          Ok, sa jag. – Vad är då bäst, just nu?

Han tittade på mig och jag såg hur förvånad han blev över sin egen reaktion och svaret han gav kunde bara ges av en modig ärlig man.

”Tystnaden” sa mannen och tog sig om munnen och hjärtat. ”Oj!” Undslapp hans läppar och han såg förvånat på mig.
”Jag bara svarade vad som kom!” Sa han.

-          Ja, sa jag. Precis som det ska vara. Det är såhär vi kan komma vidare. När vi är ärliga mot oss själva. Jag log mjukt och fick ett mjukt leende tillbaka.

Vi satt tysta en stund. Jag ville inte provocera fram något efter den insikten. Det fick komma igång av sig själv. Flödet fanns där. Pockade på och plötsligt fann det sin väg ut.

”Jag är lättad Carola! Jag är så jävla lättad att det äntligen är över!” Och där brast han i en stilla gråt.

Jag räckte honom näsdukarna men han sköt undan dom. Lät tårarna blanda sig med näsflödet och bara satt i det en stund. Öppnade sina ögon och släppte ut sorgen, lät allt det svarta, stinkande illaluktande komma ut i ord, osammanhängande smutsigt. Ganska vidrigt.

Nu sträckte han sig själv efter näsdukarna. Ordnade med sitt hår som fallit fram i ansiktet och blandat sig i sorgen. Snöt sig. Skrattade till. Harklade sig. ”Hur fan gjorde du det där?” Jag har inte gråtit på två jävla år!”

Jag sa inget. Log mjukt och bjöd honom ett glas vatten.

-          Vad är bäst just nu? Frågade jag en andra gång.

Mannen lutade sig bekvämt bak i fåtöljen. Satt tyst en stund. ” Att livet börjar” ”Att helvetet äntligen är över och att mitt, mitt egna liv äntligen får ta plats!”

Han tittade mig ärligt in i ögonen. ”Hon led så jävla mycket!” Så föll han i en stilla gråt igen. Slog armarna om sig själv, vek sig framåt. Lät det komma ut. Ännu fler ord, smärta.

Jag satt i energin av mannens kärlek till sin hustru, i energin av svart sorg och besvikelse, men jag satt också i energin av en pånyttfödelse, ett frö som slagit rot, som påbörjat sin bana upp mot solen, för att mötas av ljus och värme, för att få bli till liv och blomma.

-          Vad är värst just nu? Frågade jag en andra gång.

”Inget!” Svarade mannen. ”Inget!” ”det är över, jag vet att hon har det bra nu”

-          Vad blir ditt nästa steg? Frågade jag när jag upplevde att han var mottaglig för att fortsätta samtala.
”Mitt nästa steg..” Sa mannen sakta och lät svaret dröja

”Mitt nästa steg är att avsluta alla våra gemensamma projekt” ”Allt det vi påbörjade för att hon skulle känna hopp och liv” ”Allt det jag påbörjade fast jag visste att hon ej skulle hinna uppleva det” ”Allt det, precis varenda grej, ska jag avsluta i min kärlek för oss”

Mannen satt tyst en stund och tog in allt som han sagt. Han vände sitt ansikte mot mig och jag såg hans djupa tacksamhet skrivet i hans öppenhet.
”Tack” Var precis vad han sen sa. ”Tack, jag visste inte ens att jag ville ta tag i allt det” ”Tack för att du fick mig att se”

Jag log mjukt och lät honom vara i den känslan en liten stund, då tacksamhet är en fantastisk gödning för liv och lycka.

-          Du har dig själv att tacka, sa jag sedan. Det är du som ska tacka dig själv.
Du har tagit varje av dessa steg själv, ända hit. Nu börjar livet. Ditt liv, varje dag, och du kan känna den enorma tacksamheten för liv eftersom du dessutom vet hur det känns att förlora en livskamrat.

”Ja” svarade mannen enkelt. ”Du har förmodligen rätt” ”Hon kommer alltid att finnas med mig” ”Men nu börjar livet. Mitt liv, varje dag”

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Om ett ensamt barn

Den fria världen. Om ett ensamt barn.

”Han vill aldrig gå ut” Säger mamman sakta. Jag betraktar hennes ansikte. Det finns ett lugn i hennes konstaterande.

”Han kommer helt enkelt aldrig ut” Upprepar hon som ett mantra. Hon har en övertygelse. Det är lätt att tro på henne.
Jag låter henne tala. Tillåter henne tömma ut hela historien som hon bär. Det är en Roman. Med snirkliga bokstäver på ett vackert omslag. Lockande. Innehållet däremot är vämjeligt. Stinkande. Ruttet. Nästan så att reflexen att hålla mig för näsan och munnen gör sig gällande.

”Pappan stänger in sig med honom för att tala honom till rätta” Säger mamman vidare. Han vill att vår son ska uppfostras väl”

Mitt inre sliter mig i olika riktningar, men jag sitter lugnt kvar och tar in. Lyssnar. Förstår vikten av att låta forsen flykta fritt. Inga fördämningar eller frågor som kan stoppa denna flodvåg nu.

”Han får blåmärken ibland. Men det är inte så farligt va? Han måste ju lyda?”

Jag hör mig själv fråga, - Vad tycker du själv?

Mamman rycker till. En motfråga var kanske ej vad hon väntade sig, dock vad hon automatiskt fick.
Jag hinner tänka miljoner tankar innan hon svarar.

”Jag tycker ej om mina egna blåmärken. De isolerar mig. Kan det vara därför han inte vill gå ut och leka?”

-          Så kan det vara svarar jag lugnt. Det kan också vara att han känner sig otrygg.

-          Vad är er son bra på, frågar jag.

” Åh han är en så duktig fotbollsspelare! Utropar mamman stolt. Han känner till alla spelare på tv!”

-          Spelar han fotboll själv? Frågar jag undrande. Mamman sänker huvudet snabbt. Nej, det har ej blivit så.
Sammanbitet vänder hon sig mot mig. Helt. Inte bara ansiktet. Hjälp mig! Utropar ögonen. ”Vad kan jag göra?” Frågar hon.
-          Det beror på vad du önskar som slutresultat. Svarar jag henne lugnt. Hon funderar en stund och brister sedan i gråt.  ”Men jag älskar ju honom” ”Hur ska jag klara mig utan honom” ”Han säger att jag aldrig får träffa min son igen”


Under tiden har jag skrivit ihop en lista till henne. Olika telefonnummer. Jag informerar henne om hela processen. Vad som nu kommer att ske. Vi går igenom det bit för bit.

Hon är helt med mig intellektuellt men känslorna river och sliter i henne. ” Han har lovat att döda mig” – säger hon matt.

Jag ger henne en stund i egna tankar. Hämtar ett glas vatten till henne och nya servetter. Sätter mig så att jag får ögonkontakt. Fångar hennes uppmärksamhet genom att gå igenom hela processen igen, vad som nu kommer att ske. Vad som kan komma att ske är inte lönt att dra upp.

”Ja, säger hon matt och sträcker sig efter listan med telefonnummer. ”Jag ringer när jag kommer hem, vår timme är ju slut nu”

Jag låter henne ta listan och säger, - Men du, jag har en timme till innan Lunch och den kostar dig inget. Jag sitter här med dig medan du ringer.

Jag kan även ringa de samtal som du ej vill ringa själv, säger jag medan jag fortfarande noga håller ögonkontakt med henne. Jag ser hur tvivlet rasar i henne. Hon känner sig för en stund förnedrad. Fångad i en fälla, hon hinner säkert känna ilska mot mig och såklart, mängder med frustration.

Här är det avgörande. Det är denna sekund som avgör om pojken någonsin ska få spela fotboll. På riktigt. Med kompisar. Utan blåmärken.

”Ge mig telefonen säger kvinnan. Ge mig den nu”

*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *

Ensamhet

Vilken premiär va...

Att skriva om ensamhet på självaste Julafton torde vara den största utmaning även för en luttrad Coach.

Vad är egentligen ensamhet?

Själv-vald eller ej, vad innebär det?

Om du genom att separera dig från gemenskap, själv väljer ensamhet är den konstruktiv då?

Nja, inte alltid.

Om du valt ensamhet för att bevisa något blir det lätt drama.

Om du valt ensamhet för att du njuter dess essens av tom tystnad där du kan umgås med den du trivs bäst själv med för stunden - Dig själv- jamen då så.. det är ju fint.

Om du är ensam för att någon annan gjort det valet, dvs. någon har uteslutit dig ur en gemenskap, då snackar vi tunga grejer. Ångest, separationsångest, panik, sorg, upp och ner-vända känslor.

Inte hjälper det, i en sådan stund att läsa om att vi alla är ONE, Bullshit känns det som då.

Oavsett anledning till separation från gemenskap ska vi dock alltid veta att inget är fel, inget är rätt, ensamheten har, någon form av mening, även om vi just då, i det inte kan känna något positivt med det.

Den äldre ensamma kvinnan som inte ens kommer ur sin säng på hela dagen, som lyssnar på klockurets tickande och som enda sällskap har ljuden från trapphuset från grannarnas gäster som kommer och går, här kan vi snacka ensamhet.

Såklart, det finns alltid någon som har det värre.

Hjälper det oss att tänka så?

Separerar vi inte oss ännu mer genom att tänka och plåga oss själva med ensamhetstankar?

Den ensamma mannen på knä, brevid ingången på ICA. Har du sett honom? Lägger du märke till honom? Skulle du kalla honom ensam? Omgiven av tusentals människor hela dagarna.

Känner han sig ensam tror du?

Det tror jag.

Jag kan såklart inte veta. Bara gissa.

Människor som utsätter sig för ensamhet är de som väljer ensamhet, väljer att separera sig från en gemenskap för att visa. För att skapa drama, för att de i något outtalat mönster vill uppnå en belöning.

? Belöning? tänker du nu.

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Ev. Uppmärksamhet--->Konsekvens (Belöning)

Eller:

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Ev. INGEN Uppmärksamhet--->Trauma--->Konsekvens (Belöning)

Mönster....

Är inget annat än kedjereaktioner av förutspådda händelser som invanda beteenden klockrent kan följas och studeras.

Och såklart..

Kan vi jobba med att lösa upp dom. Om vi vill.

Om vi är Suckers för, och "Konsekvens-Sökare" för Belöningen (Tröst, Uppmärksamhet, Viljan igenom, mm)

Kan vi kategorisera oss i avdelning "Missbrukare"

Ett exempel:

Du har ett eller flera samtal att ringa.

Du skjuter på det.

Ju längre du skjuter på det, ju jobbigare känns det.


--->Orsak (Du måste ringa ett samtal)---> Situation (Du måste skapa utrymme för samtalet) --->Reaktion--->(Det startar olika känsloprocesser i dig)Beslut(Du beslutar dig för att ringa samtalet)--->

... När du skjutit på samtalet sålänge att det blir ohållbart och snart kommer att skapa konsekvenser som du räds och vet med dig inte kommer att kunna hantera eller vill ha i ditt liv, då..

Precis då innan du faller över gränsen till ohållbart..

Då skapar du en möjlighet för att ringa samtalet.

Här har du din belöning i form av Lättnad.

Denna lättnad  påminner om en Missbrukares "Kick" som infinner sig när ruset känns som bäst. Detta skapas av kemi i din kropp och knopp.

Konsekvensen av att skjuta upp samtalet blir alltså, att ju längre du skjuter upp samtalet, ju större kick, desto större lättnad.

Missbrukare av olika slag, i alla former, du som jag.

Att välja Ensamhet, som i sig skapar Drama, som i sig skapar Trauma, är ett sådant mönster.

Detta är alltså beroendeframkallande.

Vad är kicken i att välja ensamhet? Vad kan konsekvensen och belöning tänkas vara?

Tröst. Är ett exempel.

Tröst som i ett bemötande ifrån den personen som jag projicerar mitt drama på.

När jag väl får min belöning:

--->Orsak---> Situation --->Reaktion--->Beslut--->Aktion--->Drama--->Trauma--->Konsekvens (Belöning)

Belöning som i uppmärksamhet i ord eller handling, oftast känslomässig, ibland sexuell, är destruktiv, gör ont och handlar i de flesta fall om det sårade barnet. Det lämnade, övergivna lilla barnet som fortfarande i vuxen ålder inte har tillit till gemenskap. Inte vågar tro sig ha en vuxen konstruktiv gemenskap och i detta måste bevisa för sig själv, om och om igen att se! Jag ÄR ensam, och i detta får motbeviset i form av konsekvensen när motparten bevisar motsatsen genom att faktiskt finnas där, om än, sent omsider i ett senare stadie, för "Den ensamme" drar gärna ut på plågan, i evigheters evigheter för att när Gemenskapen väl bevisas (Konsekvens, Belöning) njuta sötman i ett euforiskt rus (Eventuellt) ... Lättnad... och beviset för att du hade rätt, titta, jag VAR ju ensam!


Tills... det är dax att ge sig in i nästa driv mot bekräftelse... Oftast bara några timmar senare.

Är du en Ensamhetsmissbrukare?


Vad gör du åt det?

/Carola