Mannen hade redan berättat för mig att han hade förlorat sin livskamrat, så när han kom in genom dörren blev jag inte förvånad över den gråa fasad han bar. Han var till och med klädd i grått.
Mannen slog sig ner i fåtöljen och rättade till sin krage. Han hade rätt i sitt påstående som han förmedlade veckan innan per telefon. ”Ingen förstår hur det känns”
Hur skulle jag kunna förstå? Att förlora en livskamrat, kan det vara någon vinst? Det skulle vi snart reda ut.
- Berätta, sa jag mjukt. Vad är värst just nu?
”Tystnaden” replikerade mannen. ”Tystnaden”
Jag lät honom vara i den tanken. Lät honom se sig om efter fler ”Värst just nu” – känslor. Men hans irrande blick stannade upp och han tittade på mig som om han ville säga ”Färdig”
- Ok, sa jag. – Vad är då bäst, just nu?
Han tittade på mig och jag såg hur förvånad han blev över sin egen reaktion och svaret han gav kunde bara ges av en modig ärlig man.
”Tystnaden” sa mannen och tog sig om munnen och hjärtat. ”Oj!” Undslapp hans läppar och han såg förvånat på mig.
”Jag bara svarade vad som kom!” Sa han.
- Ja, sa jag. Precis som det ska vara. Det är såhär vi kan komma vidare. När vi är ärliga mot oss själva. Jag log mjukt och fick ett mjukt leende tillbaka.
Vi satt tysta en stund. Jag ville inte provocera fram något efter den insikten. Det fick komma igång av sig själv. Flödet fanns där. Pockade på och plötsligt fann det sin väg ut.
”Jag är lättad Carola! Jag är så jävla lättad att det äntligen är över!” Och där brast han i en stilla gråt.
Jag räckte honom näsdukarna men han sköt undan dom. Lät tårarna blanda sig med näsflödet och bara satt i det en stund. Öppnade sina ögon och släppte ut sorgen, lät allt det svarta, stinkande illaluktande komma ut i ord, osammanhängande smutsigt. Ganska vidrigt.
Nu sträckte han sig själv efter näsdukarna. Ordnade med sitt hår som fallit fram i ansiktet och blandat sig i sorgen. Snöt sig. Skrattade till. Harklade sig. ”Hur fan gjorde du det där?” Jag har inte gråtit på två jävla år!”
Jag sa inget. Log mjukt och bjöd honom ett glas vatten.
- Vad är bäst just nu? Frågade jag en andra gång.
Mannen lutade sig bekvämt bak i fåtöljen. Satt tyst en stund. ” Att livet börjar” ”Att helvetet äntligen är över och att mitt, mitt egna liv äntligen får ta plats!”
Han tittade mig ärligt in i ögonen. ”Hon led så jävla mycket!” Så föll han i en stilla gråt igen. Slog armarna om sig själv, vek sig framåt. Lät det komma ut. Ännu fler ord, smärta.
Jag satt i energin av mannens kärlek till sin hustru, i energin av svart sorg och besvikelse, men jag satt också i energin av en pånyttfödelse, ett frö som slagit rot, som påbörjat sin bana upp mot solen, för att mötas av ljus och värme, för att få bli till liv och blomma.
- Vad är värst just nu? Frågade jag en andra gång.
”Inget!” Svarade mannen. ”Inget!” ”det är över, jag vet att hon har det bra nu”
- Vad blir ditt nästa steg? Frågade jag när jag upplevde att han var mottaglig för att fortsätta samtala.
”Mitt nästa steg..” Sa mannen sakta och lät svaret dröja
”Mitt nästa steg är att avsluta alla våra gemensamma projekt” ”Allt det vi påbörjade för att hon skulle känna hopp och liv” ”Allt det jag påbörjade fast jag visste att hon ej skulle hinna uppleva det” ”Allt det, precis varenda grej, ska jag avsluta i min kärlek för oss”
Mannen satt tyst en stund och tog in allt som han sagt. Han vände sitt ansikte mot mig och jag såg hans djupa tacksamhet skrivet i hans öppenhet.
”Tack” Var precis vad han sen sa. ”Tack, jag visste inte ens att jag ville ta tag i allt det” ”Tack för att du fick mig att se”
Jag log mjukt och lät honom vara i den känslan en liten stund, då tacksamhet är en fantastisk gödning för liv och lycka.
- Du har dig själv att tacka, sa jag sedan. Det är du som ska tacka dig själv.
Du har tagit varje av dessa steg själv, ända hit. Nu börjar livet. Ditt liv, varje dag, och du kan känna den enorma tacksamheten för liv eftersom du dessutom vet hur det känns att förlora en livskamrat.
”Ja” svarade mannen enkelt. ”Du har förmodligen rätt” ”Hon kommer alltid att finnas med mig” ”Men nu börjar livet. Mitt liv, varje dag”
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
onsdag 23 januari 2013
Coaching av coachen
Det fanns egentligen inget märkvärdigt att notera. Det var en dag som alla. Regnet strömmade nerför rutorna, det var rått och kallt. Hallen vittnade om snöslask och egentligen ville jag bara sitta framför elden med min kaffekopp och tänka ingenting.
Coachen äntrade rummet något sent. Något stressad och något svettig. Eller var det regnet som blött ner hennes ansikte?
Kvinnan, en ung ambitiös perfektionist sökte mig för att få svar på några frågor som hon funderade över, gällande sitt yrke. Hela hennes energi vittnade om att hon var obekväm.
Alltifrån vädret till det faktum att hon var sen kryddades med den för henne jobbiga sits. Hon som Coach sökte svar hos en som hon antydde, konkurrent.
Jag bjöd henne en kopp the, som hon avböjde. Jag bjöd henne en liten handduk, som hon avböjde. Jag bjöd henne även en stol att sätta sig i. Inte ens den ville hon ha.
Mitt på golvet, stående med händerna dramatiskt utmed sidorna stod hon. Fingrarna spretade åt alla håll. Nästan som hennes hår hann jag tänka. – Vad vill hon egentligen? Hann jag också tänka.
”Berätta hur man gör det lätt” Var hennes första utrop.
- Genom avskalning av alla onödiga yttre och inre faktorer, svarade jag lugnt. Jag tvingade mig själv att andas så sakta jag kunde för att kanske, kanske på så vis bromsa hennes stigande drama.
Den unga kvinnan roade mig en bit. Hon stod kvar i sin pose.
Med mitt svar ökade anspänningen i hennes ansikte, uttrycket skulle kunna vara taget från en njutande kvinna i en helt annan situation. Jag var tvungen att dölja ett leende.
”Berätta vad det är jag måste skala av” Frågade hon vidare.
- Skala av ALLT, det som representerar en effekt som kan mynna ut i drama, prestige och bevisning, sa jag lättsamt medan jag studerade henne ingående.
Plötsligt säckade hela kvinnan ihop, hon sänkte axlarna, drog ett djupt andetag och satte sig frankt ner i stolen. Hennes ansikte var helt och fast riktat mot mitt. Hennes ögon vidöppna, stirrandes rakt in i mina. Jag bjöd henne värme och ömhet, kärlek och moderlighet. Hon sökte konkurrens, något hon aldrig skulle möta i mig. Jag släppte ej min blick. Jag tvingade henne att utstå min omsorg ända tills hon gav vika.
Med en suck som följdes av att hon höll om sitt ansikte med båda händerna.
”Vad ska jag göra?” Snyftade hon. ”Vad kan jag göra?” Upprepade hon flera gånger.
- Vem vill du att dina klienter ska möta? Frågade jag mjukt.
”En professionell Coach med svar på allt” Svarade hon, medan hon rättade till sig i en bekväm position i stolen. ”Jag vill vara deras trygghet” sa hon sedan ganska släpigt.
- Ok. Svarade jag.
Det gick en stund. Det gick ytterligare en stund och jag besåg ögonens flackande som alltid visar på tankarnas stormande på insidan. Händerna som vred sig i hennes knä vittnade om känslorna som försökte hålla takt med tankarna.
- Varför vill du inte jobba som Coach? Var min enkla fråga.
Kvinnan visade först ingen reaktion. Känslan var att hon hade fastnat i tiden mellan tankar och känslor, nästan som om äntligen hade funnit en bekväm zon.
”Jag är ingen Coach” Var det enkla svaret som kom. ”Jag är ingen och kommer aldrig att vara en Coach”
- Vad blir du lycklig av att göra då? Var en annan av mina frågor.
”Jag vill dansa” Och med de orden vek sig hela kvinnans kropp framåt och hon grät stilla i sina händer. ”Om jag ändå kunde få göra det jag är bra på” Snyftade hon.
- Vem har betalt din utbildning? Dina föräldrar? Undrade jag.
”Min pappa har betalt utbildningen och den var skitdyr!!” utbrast kvinnan.
- Är du myndig? Frågade jag, aningen provocerande.
Kvinnan slutade nästan andas. Hon stannade upp helt. Tittade lugnt på mig. Tittade sen på en punkt bakom mig. Sa inget på en längre stund.
”Det är dags för mig att bli vuxen va?” Frågade hon stilla.
- Så kan det vara, svarade jag lika stilla.
”Det finns en tjänst ledig som danslärare för barn” Kvinnans ögon glänste av leendet som spred sig, ”Åh, vad jag vill ha det jobbet”
- När ska du söka det? Log jag.
”NU” Sa kvinnan, reste sig abrupt, tappade sina handskar, höll på att snubbla över stolen, sprang iväg, ut genom dörren, kom tillbaka, kramade om mig och försvann sedan, för att ge sig ut i livet som den vuxna kvinna hon ju faktiskt kunde välja att vara.
Jag kom på att jag hade glömt att ta betalt, men insåg också att bättre lön än ytterligare en nöjd medborgare kunde jag inte få.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
Kvinnan som var lycklig
”Hur blir man lycklig?” Frågade kvinnan förtvivlat.
Vi satt på en restaurang mitt i en storstad, mitt bland människor som flyktade förbi eller bara satt, lugnt och stilla i den sköna solen.
Katedralens klocka gungade från sida till sida och gav oss alla en dusch av dova vibrationer.
Två duvor frågade envist efter min bakelse. En kreation av fjorton lager. Lika hög som katedralen hann jag tänka, innan jag svarade kvinnan.
- Det blir man inte. Det är man.
Mannen vid bordet bredvid sänkte sin tidning. Tittade oblygt rakt på mig. Tog en klunk espresso medan han fortsatte titta på mig. Kvinnan tittade också på mig. Förbryllat.
En kakofoni av dofter störde mig, jag ville egentligen ha en lugnare plats för detta samtalet men det bara blev såhär.
Kvinnan hade kontaktat mig för att som hon uttryckte det ”Få hjälp att överleva”
Så där satt vi, i den vackraste av städer och talade om längtan till döden, onödiga tankar och sorg.
- Du föds lycklig, - sa jag. Du är lycklig. Alltid. Det är inte ett tillstånd som förändras. Någonsin. Själen är ett lyckligt skeende. En process av lycka som alltid är.
Kvinnan snyftade till. Mannen vid bordet bredvid hade nu lagt ifrån sig sin tidning. Han visade uppenbart sitt intresse för ämnet som avhandlades.
Tårar rann nu på kvinnans kinder. ”Menar du att min själ hela tiden är lycklig medans jag går runt och tror med mitt ego att jag måste må dåligt för att någon ska trösta mig så att jag kan bli lycklig?”
Jag log och sa, - Åh, får jag låna den beskrivningen? Vilken vacker färg och form du gav den meningen!
Kvinnan snöt sig ljudligt. Mannen rynkade pannan. Duvorna krävde sin andel av det goda.
Plötsligt kände jag Flow. Det är sällan i en sådan situation men det händer. Det bara är ett flöde och det känns, som om allt tystnar, tiden står still och allt innehar en perfekt form av alltet.
Kvinnan sa; ”Jag är alltså alltid lycklig” ”Men jag döljer det med sociala spel, draman och uppmärksamhetskrävande rollspel….”
Jag var fortsatt tyst. Flow gjorde sitt jobb, kvinnans insikter hade inte bara slagit rötter ner i myllan, de hade vuxit upp som livskraftiga plantor med färgsprakande blommor.
”Åh så vackert” sa kvinnan plötsligt. ”Min själ är alltså lycklig”
Så slog hon sig för munnen. ”Men Gud så patetiskt” ”Vad har jag att vara olycklig för?”
- Om du blundar en liten stund, - sa jag. - Och bara känner av din själ. – Vad känner du då?
Kvinnan blundade. Mannen också. Duvorna åt min halvätna bakelse. Jag retade mig lite på att solen flyttat sig så att jag satt i skugga.
Plötsligt så spred sig ett leende över hela kvinnans ansikte. ”Åh, jag känner lycka” – Sa hon med en mjuk lugn ton.
Mannen däremot kämpade med en använd servett full med blåbärssylt. Han behövde torka sina tårar. Jag gav honom min oanvända.
Kvinnan torkade sig i ansiktet. Beställde in mer kaffe. Harklade sig. ”Jag kan andas” ”Jag kan andas igen” Trycket över bröstet är borta” Åh.. för första gången på flera år kan jag andas…”
Kvinnan tog min ena hand och höll den mjukt. ”Tack för din denna gåva” Sa hon med leende ögon.
Katedralens klocka började åter ljuda, mannen reste sig, la en hand på min axel, gav mig en slängkyss och släntrade iväg. Duvorna hade blivit 5 till antalet och det var dags att ta farväl.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 1997 - 2012 * Carola Lind *
Pojken som kom tillbaka
Föräldrarna kom in genom dörren. Efter dom kom ingen. Jag väntade en 7 –årig pojke och hann tänka, att han kanske inte kom med?
Jag hade inte fått helt klart för mig vad ärendet var, men tänkte att det brukar ju reda upp sig efter presentationen.
Mammans blick var varm och inbjudande, pappan tittade bort. Flyktade med blicken.
- Har vi någon liten pojke här också? Frågade jag mjukt efter att ha tagit i hand och välkomnat de vuxna.
Just då kom en flicka in, i 12 –års åldern. Pojkens syster gissade jag. Efter henne kom en liten, tunn, ängslig pojke. Blyg var ej den rätta beskrivningen, som ett skrämt rådjurskid kunde passa.
Pojken såg ut att vara runt 5. Kanske hade jag misstagit mig på åldern?
Inledningsvis fick jag reda på att allt stannat upp. Växt, utveckling, ja det mesta. Han gömde sig för allt och alla, ville inget och talade knappt längre. Läkarna hittade inget. Jag fick åter höra som så många gånger förr att min hjälp var sista utvägen.
Jag frågade om alla provtagningar och försäkrade mig om att de verkligen varit i traditionell vård. Nu kom problematiken att pojken inte skulle tillåta mig att röra honom. Inte ens närma mig honom.
Jag agerade neutralt. Talade med systern, föräldrarna, en kollega, men ej med pojken. Fast jag kände av honom och scannade honom på distans så gott det gick, han hade satt upp ett rejält skydd.
Efter att ha fått klartecken från föräldrarna att ge pojken healing så berättade jag för dom hur jag skulle gå tillväga. Det enda jag önskade var att få hålla en enda hand mellan hans skuldror, för att på så vis ännu bättre känna av honom.
Mamman tog upp pojken i knäet och vände honom mot sig i en omfamning, pojken snusade in sig i mammans hårsvall och de slappnade av så. Pappan och jag bytte plats ljudlöst och vi höll nästan andan allihop. Min hand lade sig tillrätta mellan skuldrorna på en ovetande? Pojk som fortsatte slappna av i mammans trygga famn.
Det första som kom till mig var att föreningen *Kropp – Själ – Sinne* ej var kompatibelt, själen kändes irrande, utanför. Det andra som slog mig var Atlaskotan som verkade ha låst hela situationen för 2 år sedan.
Jag tog sakta bort min hand, reste mig, gick tillbaka till min ursprungsplats i rummet och satte mig ner. Jag såg mammans blick, de tusen frågorna som trängdes där var jag ej avundsjuk på.
- Vad hände för två år sedan? Var min fråga.
”Han trillade ner för trapporna hemma och slog sig illa” – Sa pappan med stora ögon, kan DET vara anledningen till detta?
- Jag kan ej svara på om det verkligen ÄR en anledning, sa jag, men jag kan gissa att det varit en bidragande orsak.
Jag placerade mig vid pojken igen som börjat bli otålig och ville ner, han hade dessutom upptäckt att pappan hade flyttat på sig.
Första försöket att lägga tillbaka handen resulterade i tumult, pojken fick fullständig panik, men efter ett tag så gick det ganska bra, min hand fick ligga kvar.
Jag påbörjade föreningen mellan de tre delarna *Kropp – själ-sinne* och fick även en stund till healing för Atlaskotan.
Pojken slappnade av och efter en stund satt han bekvämt kvar trots att han såg att det var jag som höll på honom.
Efter två månader var det återbesök. Jag hade inte hört ett ljud ifrån föräldrarna så nyfikenheten var stor.
Dörren öppnades på utsatt tid och först in i rummet kom, Pojken! Stora bruna ögon glittrade ikapp med solljuset som trängde in mellan persiennerna. Leendet han bar var väldigt klädsamt.
”Han har vuxit 4 centimeter”!!! Sa mamman medan hon med ett ljuvligt leende kom in genom dörren.
Jag blev varm inombords, detta tänkte jag, det är detta, som gör att jag orkar resa och vara borta från min egen familj. Mitt arbete gör skillnad.
Pojken satte sig på samma sätt i mammans knä men denna gång tog han upp mer plats, han krävde mer utrymme helt enkelt!
Efter en stund när jag hade gett honom healing sa han självmant till mamman att han ville komma tillbaka snart. Det brände till i ögonvrån, tårar av glädje var inte långt borta.
Tredje besöket glömmer jag aldrig. Efter ytterligare 2 månader kom en lång rejäl kille in genom dörren. Han hade vuxit nästan 7 centimeter. Skojade, busade, knep syrran i ryggen och drog henne i håret, skuttade upp på bänken själv och pekade på sin rygg. ”Bara gör det” sa han och log. Mamman och pappans leenden tävlade med mitt eget, jag bad dem slå sig ner och jag jobbade med min healing.
Jag visste inte då att jag aldrig skulle möta dom igen, men jag vet att de gånger vi möttes gjorde vi tillsammans skillnad för pojkens hela existens, föräldrarna som vågade komma till mig och jag som vågade tro på att det skulle fungera. (Ej Sverige)
*En berättelse ur livet och healingsessioner 1997 - 2012* Carola Lind *
Rädd för att leva - Och dö
Kvinnan, en medelålders dam med slingat, uppsatt hår vred på sitt huvud men bara så mycket så att jag kunde ana en glimt i ögonvrån. Det har startat tänkte jag. Tankarna har börjat luckra upp hennes pansar.
”Menar du” – Sa kvinnan, ”Menar du att jag är rädd för att leva?”
- Jag menar ingenting. Svarade jag lugnt. Jag sitter mest här med gissningar som jag bollar över till dig. Vad tror du om den gissningen?
Kvinnan tittade nu rakt på mig, för en sekund helt oblygt, tills hon smet in innanför skalet igen. Drog in sina energier och låste alla tillgängliga lås för att skydda sig.
”Jag antar att du gissar rätt” – Suckade hon.
Jag väntade ut henne. Ville inte störa hennes egna gissningar. Väntade på att snappa upp nästa reaktion. Den lät inte vänta på sig.
”Hur kan man veta?” Frågade hon, ganska uppgivet.
- Det kan man inte, svarade jag. Inte i en beständighet. Allt förändras. Faktum är att det vi sa nyss redan har förändrats. Inget förblir. Inte ens en åsikt. Men vi kan gissa! Och om gissningarna känns bra. Så kan vi hålla fast vid dom som en vetskap. Tills dom inte känns bra längre.
Kvinnan vände sig bort. Utåt. Iväg. Hon stod inte ut med sina egna känslor i just den stunden. Jag kunde se hur hon motstod att gråta. Höll tillbaka.
”Jag blir arg nu” – sa hon stilla.
- Vad bra, svarade jag lugnt.
”Bra???” Kvinnan ryckte till, växte 20 cm i sin stol. Upprepade bryskt sin korta fråga; ”Bra???”
- Absolut, log jag mjukt. – Väldigt bra, till och med. Detta förvirrade kvinnan ännu mer.
”Du menar att det är BRA att bli arg?” ” Och du menar att det är som att jag varit rädd för att leva, inte bara rädd för att dö?” Och du menar att jag inte behöver vara rädd längre?” ” Eller vad menar du?”
- Jag menar ingenting, svarade jag lugnt. Jag höll ett neutralt ansikte när jag upprepade; - Jag kan bara gissa.
Effekten lät inte vänta på sig.
”JA!” Utropade kvinnan om än barskare, det ÄR så, jag HAR varit så så så rädd för att leva” Så brast hon i gråt.
”Vad gör jag nu då?” Hulkade hon.
Jag bjöd henne vatten och extra näsdukar. Lät henne snyfta ut det värsta. Ställde henne frågan;
- Vad vill du göra?
”Åh, sa kvinnan och log medan hon snöt sig. Jag vill resa!”
”Jag vill bjuda hem vänner, stöka upp mitt hem, ha mina barnbarn i knäet och jag vill framförallt börja gå ut och dansa!”
”Menar du, verkligen, att det är OK att vara arg?” Upprepade kvinnan igen.
En slinga av hennes uppsatta hår envisades med att hänga framför hennes ena öga och det gjorde bilden så ypperligt perfekt, hon hade hamnat i tonårsstadiet i denna processen, kvinnan höll på att bryta sig loss, den perfekta uppsättningen var på väg att rämna.
- Jag menar, att det är både ok OCH bra att visa alla känslor som kommer till oss, precis när dom kommer, för att ventilera dom, precis när dom uppstår, så ja. – Sa jag.
Kvinnan tog en klunk vatten. Hon höll kvar vattnet i sin mun som om hon smakade på det kalla vattnet. Plötsligt svalde hon det och utropade, ”Jag kan, egentligen göra vad jag vill va?”
- Ja, svarade jag med ett mjukt leende. Du kan, om du vill, göra precis det du vill.
”Var kom rädslan ifrån?” Frågade hon sakta.
- Hur var din födelse? – Frågade jag.
Kvinnan tittade på mig med uppspärrade ögon och sa direkt, ”Jag höll på att dö! Jag hade navelsträngen runt halsen så de fick rädda livet på mig!”
Jag iakttog skeendet bakom hennes ögon som reflekterade sig i hur hon svajade med blicken.
”Är det? Det? Som gjort att jag varit rädd för att leva i hela mitt liv?” ”Ah, jag tror att du gissar så” – sa kvinnan och log. ”Du gissar att min traumatiska födelse gett upphov till mina begränsningar? Är det så?”
- Ja, svarade jag. Det är min gissning. Jag gissar även att du har haft ont i nedre delen av nacken och ländryggen i mer än halva ditt liv. Men det är såklart bara en gissning log jag.
Kvinnan spärrade upp ögonen igen. ”HUR kan du veta det?”
- Det kan jag inte sa jag. – Jag bara gissade.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
Om ett ensamt barn
Den fria världen. Om ett ensamt barn.
”Han vill aldrig gå ut” Säger mamman sakta. Jag betraktar hennes ansikte. Det finns ett lugn i hennes konstaterande.
”Han kommer helt enkelt aldrig ut” Upprepar hon som ett mantra. Hon har en övertygelse. Det är lätt att tro på henne.
Jag låter henne tala. Tillåter henne tömma ut hela historien som hon bär. Det är en Roman. Med snirkliga bokstäver på ett vackert omslag. Lockande. Innehållet däremot är vämjeligt. Stinkande. Ruttet. Nästan så att reflexen att hålla mig för näsan och munnen gör sig gällande.
”Pappan stänger in sig med honom för att tala honom till rätta” Säger mamman vidare. Han vill att vår son ska uppfostras väl”
Mitt inre sliter mig i olika riktningar, men jag sitter lugnt kvar och tar in. Lyssnar. Förstår vikten av att låta forsen flykta fritt. Inga fördämningar eller frågor som kan stoppa denna flodvåg nu.
”Han får blåmärken ibland. Men det är inte så farligt va? Han måste ju lyda?”
Jag hör mig själv fråga, - Vad tycker du själv?
Mamman rycker till. En motfråga var kanske ej vad hon väntade sig, dock vad hon automatiskt fick.
Jag hinner tänka miljoner tankar innan hon svarar.
”Jag tycker ej om mina egna blåmärken. De isolerar mig. Kan det vara därför han inte vill gå ut och leka?”
- Så kan det vara svarar jag lugnt. Det kan också vara att han känner sig otrygg.
- Vad är er son bra på, frågar jag.
” Åh han är en så duktig fotbollsspelare! Utropar mamman stolt. Han känner till alla spelare på tv!”
- Spelar han fotboll själv? Frågar jag undrande. Mamman sänker huvudet snabbt. Nej, det har ej blivit så.
Sammanbitet vänder hon sig mot mig. Helt. Inte bara ansiktet. Hjälp mig! Utropar ögonen. ”Vad kan jag göra?” Frågar hon.
- Det beror på vad du önskar som slutresultat. Svarar jag henne lugnt. Hon funderar en stund och brister sedan i gråt. ”Men jag älskar ju honom” ”Hur ska jag klara mig utan honom” ”Han säger att jag aldrig får träffa min son igen”
Under tiden har jag skrivit ihop en lista till henne. Olika telefonnummer. Jag informerar henne om hela processen. Vad som nu kommer att ske. Vi går igenom det bit för bit.
Hon är helt med mig intellektuellt men känslorna river och sliter i henne. ” Han har lovat att döda mig” – säger hon matt.
Jag ger henne en stund i egna tankar. Hämtar ett glas vatten till henne och nya servetter. Sätter mig så att jag får ögonkontakt. Fångar hennes uppmärksamhet genom att gå igenom hela processen igen, vad som nu kommer att ske. Vad som kan komma att ske är inte lönt att dra upp.
”Ja, säger hon matt och sträcker sig efter listan med telefonnummer. ”Jag ringer när jag kommer hem, vår timme är ju slut nu”
Jag låter henne ta listan och säger, - Men du, jag har en timme till innan Lunch och den kostar dig inget. Jag sitter här med dig medan du ringer.
Jag kan även ringa de samtal som du ej vill ringa själv, säger jag medan jag fortfarande noga håller ögonkontakt med henne. Jag ser hur tvivlet rasar i henne. Hon känner sig för en stund förnedrad. Fångad i en fälla, hon hinner säkert känna ilska mot mig och såklart, mängder med frustration.
Här är det avgörande. Det är denna sekund som avgör om pojken någonsin ska få spela fotboll. På riktigt. Med kompisar. Utan blåmärken.
”Ge mig telefonen säger kvinnan. Ge mig den nu”
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
”Han vill aldrig gå ut” Säger mamman sakta. Jag betraktar hennes ansikte. Det finns ett lugn i hennes konstaterande.
”Han kommer helt enkelt aldrig ut” Upprepar hon som ett mantra. Hon har en övertygelse. Det är lätt att tro på henne.
Jag låter henne tala. Tillåter henne tömma ut hela historien som hon bär. Det är en Roman. Med snirkliga bokstäver på ett vackert omslag. Lockande. Innehållet däremot är vämjeligt. Stinkande. Ruttet. Nästan så att reflexen att hålla mig för näsan och munnen gör sig gällande.
”Pappan stänger in sig med honom för att tala honom till rätta” Säger mamman vidare. Han vill att vår son ska uppfostras väl”
Mitt inre sliter mig i olika riktningar, men jag sitter lugnt kvar och tar in. Lyssnar. Förstår vikten av att låta forsen flykta fritt. Inga fördämningar eller frågor som kan stoppa denna flodvåg nu.
”Han får blåmärken ibland. Men det är inte så farligt va? Han måste ju lyda?”
Jag hör mig själv fråga, - Vad tycker du själv?
Mamman rycker till. En motfråga var kanske ej vad hon väntade sig, dock vad hon automatiskt fick.
Jag hinner tänka miljoner tankar innan hon svarar.
”Jag tycker ej om mina egna blåmärken. De isolerar mig. Kan det vara därför han inte vill gå ut och leka?”
- Så kan det vara svarar jag lugnt. Det kan också vara att han känner sig otrygg.
- Vad är er son bra på, frågar jag.
” Åh han är en så duktig fotbollsspelare! Utropar mamman stolt. Han känner till alla spelare på tv!”
- Spelar han fotboll själv? Frågar jag undrande. Mamman sänker huvudet snabbt. Nej, det har ej blivit så.
Sammanbitet vänder hon sig mot mig. Helt. Inte bara ansiktet. Hjälp mig! Utropar ögonen. ”Vad kan jag göra?” Frågar hon.
- Det beror på vad du önskar som slutresultat. Svarar jag henne lugnt. Hon funderar en stund och brister sedan i gråt. ”Men jag älskar ju honom” ”Hur ska jag klara mig utan honom” ”Han säger att jag aldrig får träffa min son igen”
Under tiden har jag skrivit ihop en lista till henne. Olika telefonnummer. Jag informerar henne om hela processen. Vad som nu kommer att ske. Vi går igenom det bit för bit.
Hon är helt med mig intellektuellt men känslorna river och sliter i henne. ” Han har lovat att döda mig” – säger hon matt.
Jag ger henne en stund i egna tankar. Hämtar ett glas vatten till henne och nya servetter. Sätter mig så att jag får ögonkontakt. Fångar hennes uppmärksamhet genom att gå igenom hela processen igen, vad som nu kommer att ske. Vad som kan komma att ske är inte lönt att dra upp.
”Ja, säger hon matt och sträcker sig efter listan med telefonnummer. ”Jag ringer när jag kommer hem, vår timme är ju slut nu”
Jag låter henne ta listan och säger, - Men du, jag har en timme till innan Lunch och den kostar dig inget. Jag sitter här med dig medan du ringer.
Jag kan även ringa de samtal som du ej vill ringa själv, säger jag medan jag fortfarande noga håller ögonkontakt med henne. Jag ser hur tvivlet rasar i henne. Hon känner sig för en stund förnedrad. Fångad i en fälla, hon hinner säkert känna ilska mot mig och såklart, mängder med frustration.
Här är det avgörande. Det är denna sekund som avgör om pojken någonsin ska få spela fotboll. På riktigt. Med kompisar. Utan blåmärken.
”Ge mig telefonen säger kvinnan. Ge mig den nu”
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
Klumpiga barn
Jag hörde om ett klumpigt barn. Ett barn som störde föräldrarnas dag genom sitt varande. Klumpig och ofokuserad fick jag höra, detta var synonymt med barnet.
Det jag reagerade mest på var ej barnets beskrivning, det var mamman.
Hennes rörelser skulle i mitt tycke kunna kallas för klumpiga. Hon till och med välte ut ett glas vatten medan vi samtalade.
Jag ville inte lägga mig i hennes historia. Jag kände att det fanns en värdefull skatt vid regnbågens slut. Eller som mamman uttryckte det; ”Det måste finnas något jävla slut på den här farsen”
Pojken, en 11 årig till synes normalt utvecklad, go och glad kille uppvisade ett störande inslag i hemmet. Han snubblade, tappade, välte, allt i sin närhet. Denna beskrivning kan låta drastisk för mig som åhörare men är såklart nog så plågsam för den som berättar och tycker sig ha en problematik.
Jag lät tiden för vårt samtal vara formen för hennes berättelse. Jag lät henne tala till punkt. Tårarna glittrade i hennes vackra ögon, mamman var färdig. Hon hade nått slutpunkten för sin historia. En historia som hon övat in och upprepat under en lång tid. Kanske flera år.
Luften hade gått ur mamman. Hon ansåg att skolan ej hjälpte till som de skulle. Denna klumpighet som gick alla på nerverna enligt mamman skulle bli deras förfall, hela familjen skulle falla samman om ingen hjälp fanns att få, om inga resurser sattes in snart. Hon ville bli sedd. Hörd. Min fundering i detta var, av vem?
Jag frågade om pojken själv ansåg sig vara klumpig. Mamman tittade klart och länge på mig innan hon svarade. ”Jag vet inte”
Hon såg bort en stund. Drog ett djupt andetag, vände sig mot mig och sa, ”Jag vet faktiskt inte!”
Pojken hade inga som helst från normen avvikande beteenden under sin uppväxt, mer än att mamman konstant, enligt henne själv, hade uppmärksammat och påpekat när han var klumpig. Vilket var ofta. Varje dag. Flera gånger per dag.
Detta hade resulterat i att fler personer hade uppmärksammat pojkens klumpighet. Detta hade spridit sig i familjen, bland kompisar och i skolan.
Mamman missade inte en chans att påpeka pojkens klumpighet.
Min andra fråga till mamman var; Hur var din uppväxt?
Där och då bröt mamman ihop. Jag gav henne ett glas vatten och lät henne hämta sig och samla sig för fortsatt samtal.
”Min pappa kallade mig alltid för klumpig” Sa kvinnan medan tårarna strömmade nerför kinderna. Hon tittade ut, långt bort i en intenhet, innesluten i en historiens berättelse där hon själv spelade huvudrollen. Minnen från barndomen spelades upp som en video i henne.
Plötsligt tittade hon på mig. Jag satt stilla och tyst, lät processen ha sin gång och medvetandegörandets briljanta självförverkligande gå hand i hand med insikten.
”Min pappa, kallade mig klumpig! I hela mitt jävla liv kallade den dåren mig för klumpfia!” – Utropade kvinnan, ”Fy fan vilken svin!”
Kvinnan stillade sig och mumlade något ohörbart. Bad om att få gå på toa och kom tillbaka snart, ganska nykter i blicken.
Hennes fråga sken i hela ansiktet.
”Min pojke är inte klumpig va?”
Han kanske har upplevts klumpig av dig? Sa jag mjukt. Mamman satt stilla och tittade bort. Sen kom hennes nästa fråga. ”Det är jag som är en klumpig förälder som lät min sorg över min pappas beteende projiceras på min son?”
Så kan det vara, sa jag.
Det kan också vara så att det var, vad du hade lärt dig. Det var det du hade lärt dig att se. Det var kanske det som du var van vid att fokusera på. Det kanske till och med var en rädsla för dig att föda ett klumpigt barn?
Mamman nickade sakta. ” Ja, jag var rädd hela graviditeten” – sa hon.
Och det var alltid det jag tittade efter, och jämförde honom, med andra barn, om han var klumpig.
Vad är motsatsen till klumpig? Frågade jag för att vidga vyn lite.
”Nej” Sa mamman direkt. Försök inte! Försök inte få mig att finna fler ord som han inte är. Han heter ”Pojkens namn” och DET, Är vad han är. Han är sig själv. Nu är det nog med etiketter! Inga fler etiketter på min son. Never! Utropade mamman.
Jag log varmt. Kände att ett genombrott tagit plats och att mamman nu var redo att möta sin son som den individ han är, ej som den han blivit i andras ögon genom projiceringar. En återkoppling senare vittnade om processens framgång, det hade verkligen gjort skillnad.
Ett barn hade gått från klumpig till sedd, för att hans mamma vågade vara brutalt ärlig om sig själv.
*En berättelse ur livet och coachingsamtal 2012* Carola Lind *
tisdag 31 januari 2012
Vädjande Välvilja
Vädjar du till andras välvilja i manipulerande syfte?
Lugn, jag tänker inte anklaga någon för att manipulera medvetet.
Vår drivkraft som kanaliseras i olika skeenden kan komma att handla om manipulation vilket inte löser det destruktiva mönstret här och nu.
Ett exempel.
Du blir ovän med en vän/väninna.
För att vädja till denne för fortsatt vänskap kringgår du den essentiella delen, orsaken till ovänskapet och frågar henne, behöver du pengar?
Du är väl medveten om att hon behöver pengar då hon sitter i en taskig ekonomisk sits.
Ja! svarar hon, blir glad, ni blir vänner igen och allt slätas över. I alla fall på ytan.
Efter ett tag börjar du reta dig på din väninna igen. Det är här du kan slänga till henne att du faktiskt hjälpt henne ur en knipa precis så varför är hon inte lite schysst och håller med dig?
Detta är en mental manipulationslåsning. Du har låst in en process av förväntan, ett skuldbrev med din signatur som säger att hon SKA betala tillbaka i form av trofasthet lojalitet och lydnad.
Det är nästan så att du här kan längta lite efter att hon ska be dig om hjälp. Dels för att du som domare ska kunna avgöra om hon är värd det och dels för att du ska kunna fortsätta kontrollera henne i den lilla asken som du faktiskt tror dig ha henne.
Märk väl att detta kan pågå helt omedvetet och helt utan att du som persom menar något illa. Detta är ett vanligt mönster vi ärver av våra föräldrar och släktingar och behöver inte handla om pengar.. ofta handlar det om sex, tjänster och gärningar.
Du har något som du vet att din väninna vill ha.
Detta ger dig en styrande status. En topposition.
Sålänge din väninna inte tackar nej till dina pengar eller du själv avslutar detta manipulerande och kontrollerande kan mönstret ej brytas.
Märk väl att detta inte på något vis handlar om att ge villkorslöst, kravlöst eller med kärlek. Vilket det ofta heter från den som ger. Det låter bra men snart är du i fällan. "jag har faktiskt gett dig pengar" "Du borde faktiskt eftersom jag hjälpt dig" Osv.
Om du är den som manipulerar och ger av dig själv, pengar, sex, tjänster, då kan du titta på behovet av bekräftelse.
Varför har du detta enorma bekräftelsebehov?
Vad är det som gör att du tror att du ej duger som den person du är, helt avskalat det du kan ge?
Om du är den som tar emot och ofta hamnar i sitsen av att behöva andras pengar eller tjänster, där du snart får höra "allt du faktiskt borde göra eftersom du fått detta"
Säg nej.
Sätt ner foten och börja strukturera upp dina gränser. Se ditt värde, se över dina egna tillgångar!
Om du "Får sex" av din partner "När du är snäll och gör vad Han/Hon vill" då vet du nu att detta är inte sunt, två individer som manipulerar och blir manipulerade mår inte bra och detta föder genast andra destruktiva mönster. (Rollspel med överrenskomna riktlinjer går ej under denna rubrik)
Manipulerar du eller blir du manipulerad?
Ibland gör man både och i relation till olika människor.
Hjälp finns!
Dels att strukturera upp grundliga värderingar såsom liv och hem, jobb och ekonomi, men också med att titta på den personliga aspekten och miljöarvet.
Samtalscoahing kan vara hjälp till den personliga delen, att titta på de miljöfaktoriska aspekterna samt dig som person för att klargöra värdet av dig och din syn på din medmänskliga roll.
/Carola
Lugn, jag tänker inte anklaga någon för att manipulera medvetet.
Vår drivkraft som kanaliseras i olika skeenden kan komma att handla om manipulation vilket inte löser det destruktiva mönstret här och nu.
Ett exempel.
Du blir ovän med en vän/väninna.
För att vädja till denne för fortsatt vänskap kringgår du den essentiella delen, orsaken till ovänskapet och frågar henne, behöver du pengar?
Du är väl medveten om att hon behöver pengar då hon sitter i en taskig ekonomisk sits.
Ja! svarar hon, blir glad, ni blir vänner igen och allt slätas över. I alla fall på ytan.
Efter ett tag börjar du reta dig på din väninna igen. Det är här du kan slänga till henne att du faktiskt hjälpt henne ur en knipa precis så varför är hon inte lite schysst och håller med dig?
Detta är en mental manipulationslåsning. Du har låst in en process av förväntan, ett skuldbrev med din signatur som säger att hon SKA betala tillbaka i form av trofasthet lojalitet och lydnad.
Det är nästan så att du här kan längta lite efter att hon ska be dig om hjälp. Dels för att du som domare ska kunna avgöra om hon är värd det och dels för att du ska kunna fortsätta kontrollera henne i den lilla asken som du faktiskt tror dig ha henne.
Märk väl att detta kan pågå helt omedvetet och helt utan att du som persom menar något illa. Detta är ett vanligt mönster vi ärver av våra föräldrar och släktingar och behöver inte handla om pengar.. ofta handlar det om sex, tjänster och gärningar.
Du har något som du vet att din väninna vill ha.
Detta ger dig en styrande status. En topposition.
Sålänge din väninna inte tackar nej till dina pengar eller du själv avslutar detta manipulerande och kontrollerande kan mönstret ej brytas.
Märk väl att detta inte på något vis handlar om att ge villkorslöst, kravlöst eller med kärlek. Vilket det ofta heter från den som ger. Det låter bra men snart är du i fällan. "jag har faktiskt gett dig pengar" "Du borde faktiskt eftersom jag hjälpt dig" Osv.
Om du är den som manipulerar och ger av dig själv, pengar, sex, tjänster, då kan du titta på behovet av bekräftelse.
Varför har du detta enorma bekräftelsebehov?
Vad är det som gör att du tror att du ej duger som den person du är, helt avskalat det du kan ge?
Om du är den som tar emot och ofta hamnar i sitsen av att behöva andras pengar eller tjänster, där du snart får höra "allt du faktiskt borde göra eftersom du fått detta"
Säg nej.
Sätt ner foten och börja strukturera upp dina gränser. Se ditt värde, se över dina egna tillgångar!
Om du "Får sex" av din partner "När du är snäll och gör vad Han/Hon vill" då vet du nu att detta är inte sunt, två individer som manipulerar och blir manipulerade mår inte bra och detta föder genast andra destruktiva mönster. (Rollspel med överrenskomna riktlinjer går ej under denna rubrik)
Manipulerar du eller blir du manipulerad?
Ibland gör man både och i relation till olika människor.
Hjälp finns!
Dels att strukturera upp grundliga värderingar såsom liv och hem, jobb och ekonomi, men också med att titta på den personliga aspekten och miljöarvet.
Samtalscoahing kan vara hjälp till den personliga delen, att titta på de miljöfaktoriska aspekterna samt dig som person för att klargöra värdet av dig och din syn på din medmänskliga roll.
/Carola
måndag 30 januari 2012
Balanserad beständighet.
Hur skapar man något som varar? Helt fritt från destruktiv inverkan av hyper eller hypoinfluenser?
Hur skapar man något som varar längre än punkten då över- eller underdrifter blir kraften som kan bräcka beständigheten mitt itu?
Hur skapar vi beständighet utan att få stagnation på köpet?
Endast du kan bestämma var din toleransnivå slutar i hanteringsbara zonen för beständighet.
Säkert har du en lista på vad du kan och inte kan acceptera för att en process ska förbli beständig. Om någon eller du själv inte följder denna lista uppstår ett motstånd och i detta motstånd blir ventilen att avbryta beständigheten på något sätt.
Allra bäst i en upprepad problematik är att gå tillbaka till utgångspunkten för processen och fråga sig själv om det inte är dags att uppdatera sina egna punkter på listan.
Kanske dessa avbrott av beständigheten uppkommer för att en inre undermedveten önskan ligger och puttar på det som är för dig synligt?
Kanske det är dags att revidera listan och dina önskningar?
Om du verkligen, innerligen vill ha beständighet i en process är det nämligen inte mycket som kan rucka på det!
Exempel:
Du är en del i en relation. Du har en partner. Ni älskar varandra. Vill vara tillsammans men hela tiden uppstår det situationer som gör att du eller din partner utesluter den andre från gemenskap och tvåsamhet.
Inom hanteringsbara zonen är nivån satt på minimi och toleransnivån för varandras personlighet och varande är ytterst minimal. Dessutom är det uttalat att "Om du gör såhär vill jag ej ha dig i min gemenskap"
Det finns olika faktorer att titta på här.
Dels Beständigheten som en helhet. Vill ni egentligen alls ha en beständighet? för evigt leva ihop, bara ni, resten av livet?
Kan ni båda tänka er att tänka om, se över och revidera er lista på vad som är ok att den andra personen gör är säger etc?
Ju fler gånger processen mynnar ut i en ventil och beständigheten bryts av en av er, dvs. en av er puttar ut och bort den andre, så ökar avståndet mellan er och för varje gång sjunker tilliten hos den som avfärdas.
Var och en i en relation äger ansvar för sina egna reaktioner och handhavanden inom det man kommit överrens om.
Beständighet i form av en beständig relation kan lätt brytas av den ene. Denna relation kan endast upptas om båda säger ja.
Till slut har den avyttrade sagt ja en gång för mycket, tröttnat och bryter beständigheten så att det blir ett beständigt avbrott.
Detta är nyckeln.
Allt strävar efter att bli beständigt. Universums krafter visar hela tiden vägen mot beständighet.
Så. Vad accepterar du då inom den sfären som utgör er relation?
Det du har på din lista är det som utgör formen för ett varande av beständighet eller ej.
Vad accepterar du av din partner?
Hur ska ni båda kunna vända en trend som utgör konstanta avbrott för att toleransnivån på en lista är så låg att det kvittar vad han eller hon gör så uppstår ventilen - avbrott?
Hur många gånger tror du att du kan avyttra din älskade som om hon eller han var ett lättvindligt blad för vinden, inget värd för dig?
Beständighet.
Smaka på det. Känn på energin.
Vad betyder det för dig? Vad läser du in? Hur kan du utöka din lista med tolerans och acceptans för att medverka till att skapa beständighet?
Beständighet kommer att ta plats oavsett, frågan är om det är i den formen du innerligt önskar men aldrig vågar visa.
Ekonomi är en annan omtalad form av energi.
Hur ser din lista ut här?
Hur agerar du innanför den hanteringsbara zonen? Plötsligt blir det siffror och så kanske vi kan se det med klarare ögon.
Om du har 100:- att handla för men handlar för 131:- kommer du antingen att få plocka bort varor för 31:- eller ta den summan på kredit, dvs. betala den vid ett senare tillfälle, eller, kanske någon annan i kön betalar denna summan till dig! Om de har dig på sin lista vill säga.
Om vi jämför med relationen ovan, om du överskrider gränsen för toleransen som din partner har på sin mentala lista över vad han/hon accepterar gällande dig, kommer det att bli en märkbar konsekvens. Beständigheten riskerar absolut att brytas, för du har överskridit de 100:- som du kunde nyttja.
Om du istället handlar för 50:- och utesluter det du faktiskt inte behöver handla, eller utesluter de processer som du faktiskt inte behöver föra in i din relation, ja då överträder vi inga gränser, skapar ingen drama, stannar i vår mitt.
Betyder det att vi inte ska reagera? Att vi ska ske som passiva varanden och bara ta skit?
Nej, det betyder inte så.
Det betyder att alla känslor som uppstår kommer att finna sin ventil, förr eller senare, i någon riktning. Om vi väntar med att hantera de uppkomna känslorna kommer de, att missanpassade som de är, ej ta plats i den naturliga form som de ursprungligen kom i.
Detta medför att det som sker när de ventileras är att de inte passar in. för i det flöde av processer och händelser som vi ständigt är i sker hela tiden nya saker som ger anledning till nya ventiler öppnas för nya känslor att pysa ut i.
Alla känslor är välkomna, direkt, när de uppstår, där och då, här och nu.
Beständigheten som en enskild process tål varje uppkommen känsloyttring som sker naturligt här och nu.
Beständigheten hotas dock av gamla lagrade känslor som tryckts tillbaka och som till slut kommer att ta plats vare sig vi vill det eller ej. Ibland smiter gamla lagrade känslor med nyuppkomna känslor som förstärks och utåt sett visar sig ofantligt mycket större än vad vi kan förstå att de skulle vara, kanske för en struntsak.
Om du investerar 200:- på ditt konto så kan du, nästa gång du handlar få med dig hem varor för upp till 300:- innanför din hanteringsbara zon.
Om du inversterar i din relation, dels genom att ta itu med känslor när de uppstår, acceptera och respektera att din partner gör detsamma, utan att ta det personligt, tillåta att känslor har liv, måste få leva och måste få lov att ta sina uttryck, ja då har du också en möjlighet att stärka beständigheten.
Om du accepterar och respekterar dig själv att du är en varelse som känner, att du har känslor som lever och visar dig och din omgivning på hur du reagerar på de olika processer som du interagerar i, då sätter du inte bara in 200:- på kontot, då visar du även vägen som en god förebild och människa i att ta ansvar för dig och det du står för, sätter struktur, konstruktiva gränser och vinner respekt på ett ödmjukt vis.
Balansera beständighet.
Acceptera, respektera, ventilera, utöka toleransnivån, öppna ventilerna för ditt känsloliv och låt dig levas fullt ut här och nu.
Hur skapar man något som varar längre än punkten då över- eller underdrifter blir kraften som kan bräcka beständigheten mitt itu?
Hur skapar vi beständighet utan att få stagnation på köpet?
When we are angry we are blind to reality. Anger may bring us a temporary burst of energy, but that energy is blind and it blocks the part of our brain that distinguishes right from wrong. To deal with our problems, we need to be practical and realistic. If we are to be realistic, we need to use our human intelligence properly, which means we need a calm mind.
Olika mentala tillstånd och processer ger oss olika anledningar att reagera. När vi reagerar för att vi kommer utanför hanteringsbara zonen brister beständigheten.Endast du kan bestämma var din toleransnivå slutar i hanteringsbara zonen för beständighet.
Säkert har du en lista på vad du kan och inte kan acceptera för att en process ska förbli beständig. Om någon eller du själv inte följder denna lista uppstår ett motstånd och i detta motstånd blir ventilen att avbryta beständigheten på något sätt.
Allra bäst i en upprepad problematik är att gå tillbaka till utgångspunkten för processen och fråga sig själv om det inte är dags att uppdatera sina egna punkter på listan.
Kanske dessa avbrott av beständigheten uppkommer för att en inre undermedveten önskan ligger och puttar på det som är för dig synligt?
Kanske det är dags att revidera listan och dina önskningar?
Om du verkligen, innerligen vill ha beständighet i en process är det nämligen inte mycket som kan rucka på det!
Exempel:
Du är en del i en relation. Du har en partner. Ni älskar varandra. Vill vara tillsammans men hela tiden uppstår det situationer som gör att du eller din partner utesluter den andre från gemenskap och tvåsamhet.
Inom hanteringsbara zonen är nivån satt på minimi och toleransnivån för varandras personlighet och varande är ytterst minimal. Dessutom är det uttalat att "Om du gör såhär vill jag ej ha dig i min gemenskap"
Det finns olika faktorer att titta på här.
Dels Beständigheten som en helhet. Vill ni egentligen alls ha en beständighet? för evigt leva ihop, bara ni, resten av livet?
Kan ni båda tänka er att tänka om, se över och revidera er lista på vad som är ok att den andra personen gör är säger etc?
Ju fler gånger processen mynnar ut i en ventil och beständigheten bryts av en av er, dvs. en av er puttar ut och bort den andre, så ökar avståndet mellan er och för varje gång sjunker tilliten hos den som avfärdas.
Var och en i en relation äger ansvar för sina egna reaktioner och handhavanden inom det man kommit överrens om.
Beständighet i form av en beständig relation kan lätt brytas av den ene. Denna relation kan endast upptas om båda säger ja.
Till slut har den avyttrade sagt ja en gång för mycket, tröttnat och bryter beständigheten så att det blir ett beständigt avbrott.
Detta är nyckeln.
Allt strävar efter att bli beständigt. Universums krafter visar hela tiden vägen mot beständighet.
Så. Vad accepterar du då inom den sfären som utgör er relation?
Det du har på din lista är det som utgör formen för ett varande av beständighet eller ej.
Vad accepterar du av din partner?
Hur ska ni båda kunna vända en trend som utgör konstanta avbrott för att toleransnivån på en lista är så låg att det kvittar vad han eller hon gör så uppstår ventilen - avbrott?
Hur många gånger tror du att du kan avyttra din älskade som om hon eller han var ett lättvindligt blad för vinden, inget värd för dig?
Beständighet.
Smaka på det. Känn på energin.
Vad betyder det för dig? Vad läser du in? Hur kan du utöka din lista med tolerans och acceptans för att medverka till att skapa beständighet?
Beständighet kommer att ta plats oavsett, frågan är om det är i den formen du innerligt önskar men aldrig vågar visa.
Ekonomi är en annan omtalad form av energi.
Hur ser din lista ut här?
Hur agerar du innanför den hanteringsbara zonen? Plötsligt blir det siffror och så kanske vi kan se det med klarare ögon.
Om du har 100:- att handla för men handlar för 131:- kommer du antingen att få plocka bort varor för 31:- eller ta den summan på kredit, dvs. betala den vid ett senare tillfälle, eller, kanske någon annan i kön betalar denna summan till dig! Om de har dig på sin lista vill säga.
Om vi jämför med relationen ovan, om du överskrider gränsen för toleransen som din partner har på sin mentala lista över vad han/hon accepterar gällande dig, kommer det att bli en märkbar konsekvens. Beständigheten riskerar absolut att brytas, för du har överskridit de 100:- som du kunde nyttja.
Om du istället handlar för 50:- och utesluter det du faktiskt inte behöver handla, eller utesluter de processer som du faktiskt inte behöver föra in i din relation, ja då överträder vi inga gränser, skapar ingen drama, stannar i vår mitt.
Betyder det att vi inte ska reagera? Att vi ska ske som passiva varanden och bara ta skit?
Nej, det betyder inte så.
Det betyder att alla känslor som uppstår kommer att finna sin ventil, förr eller senare, i någon riktning. Om vi väntar med att hantera de uppkomna känslorna kommer de, att missanpassade som de är, ej ta plats i den naturliga form som de ursprungligen kom i.
Detta medför att det som sker när de ventileras är att de inte passar in. för i det flöde av processer och händelser som vi ständigt är i sker hela tiden nya saker som ger anledning till nya ventiler öppnas för nya känslor att pysa ut i.
Alla känslor är välkomna, direkt, när de uppstår, där och då, här och nu.
Beständigheten som en enskild process tål varje uppkommen känsloyttring som sker naturligt här och nu.
Beständigheten hotas dock av gamla lagrade känslor som tryckts tillbaka och som till slut kommer att ta plats vare sig vi vill det eller ej. Ibland smiter gamla lagrade känslor med nyuppkomna känslor som förstärks och utåt sett visar sig ofantligt mycket större än vad vi kan förstå att de skulle vara, kanske för en struntsak.
Om du investerar 200:- på ditt konto så kan du, nästa gång du handlar få med dig hem varor för upp till 300:- innanför din hanteringsbara zon.
Om du inversterar i din relation, dels genom att ta itu med känslor när de uppstår, acceptera och respektera att din partner gör detsamma, utan att ta det personligt, tillåta att känslor har liv, måste få leva och måste få lov att ta sina uttryck, ja då har du också en möjlighet att stärka beständigheten.
Om du accepterar och respekterar dig själv att du är en varelse som känner, att du har känslor som lever och visar dig och din omgivning på hur du reagerar på de olika processer som du interagerar i, då sätter du inte bara in 200:- på kontot, då visar du även vägen som en god förebild och människa i att ta ansvar för dig och det du står för, sätter struktur, konstruktiva gränser och vinner respekt på ett ödmjukt vis.
Balansera beständighet.
Acceptera, respektera, ventilera, utöka toleransnivån, öppna ventilerna för ditt känsloliv och låt dig levas fullt ut här och nu.
lördag 14 januari 2012
Hur fungerar din Intuition?
Har du en funktionell Intuition?
Brukar det du känner på dig stämma överrens med verkligheten?
Är det till och med så att du ibland kan känna på dig vad som snart ska ske?
Kanske klarser du? klardrömmer?
Eller är det så att du en gång hade dessa funktioner på topp och att du nu, just idag känner att du tappat kontakten med dom?
Det funkar helt enkelt inte längre?
Lugn, dom finns kvar.
I detta cirkeldiagram kan du känna efter var du har dina livsprocesser just nu. Bena gärna ut dem genom att känna in dom, en och en.
För att ha full tillgång till en funktionell Intuition ska du befinna dig mitt i din mitt.
En klar intuition totalt ofärgad av yttre destruktiva processer är också en känsla som styr dig totalt rätt på livts och ursprungets väg.
Så fort du tillåter dina livsprocesser gå utanför din mitt färgas dom av yttre omständigheter och här har du också en färgad intuitionskanal på köpet.
Vill du ha en ren funktionell intuition?
Håll dig mitt i din mitt i alla processer
oavsett.
lördag 7 januari 2012
Just Nu.
Just Nu.
Mår jag så bra jag kan må för inget kan jämföra sig med stunden. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och Nu mår jag bra.
För att jag är värd det.
Just nu lever jag i ett fritt flöde av händelser som är som bäst för mig just nu. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och Nu är jag i flödet..., ÄR en del av flödet jag flödar åt exakt det håll som är bäst för mig just Nu.
För att jag är värd det.
Just nu Är Jag Informationen som flödar för mig, all vetskap all kunskap all INformation jag behöver Just nu för Livet att vara så bra det kan Nu. Jag vet allt. Jag Är allt. Jag kan allt jag behöver kunna jag Är allt jag behöver vara Jag vet allt jag behöver veta. Just NU.
För att jag är värd det.
Just Nu är min ekonomi i det bästa flöde för mig just Nu. Nu är flödet av pengar ut från mig och in till mig det bästa med en gyllene kanal helt öppen att förse mig med exakt den ekonomi som passar mig perfekt för stunden, Just Exakt Nu är jag ett överflöd av pengar och alla mina ekonomiska behov är tillgodosedda. Just Nu.
För att jag är värd det.
Just nu är jag Älskad och älskar att Älska och ÄLSKAR obehindrat alla jag älskar. Jag Älskar att vara Älskad jag är Älskad för den jag är, personligt varmt vackert fritt och för MIG.
För att jag är värd det.
Och för att Kärleken är fri för alla att ta del av. För att jag Älskar MIG jag älskar att Älska mig själv som den vackraste individ som finns som den mest älskvärda person, Jag älskar att älska mig, Jag älskar mig så att jag Älskar dig, Ja jag ÄLSKAR att Älska dig och jag Älskar dig. Och även dig. Och dig. Jag Älskar flödet av kärlek som finns JUST NU som OBEHINDRAT finns i alla jag Älskar och JAG är det flödet. JAG Är flödet av Kärlek och JAG känner hur varm jag blir av all kärlek jag tillåter mig att känna och få.
Jag ÄR kärlek.
För att jag är värd det!
Just Nu. Är mitt liv så Fantastiskt skapat att allt jag önskat och tänkt mig vilja, känna, kunna, skulla, är precis i Nuet så bra det kan bli. Jag har skapat mitt liv till denna punkt och fast allt är så bra kan det alltid bli bättre! Jag fortsätter skapa mitt liv JUST NU till det bättre med mitt positiva tänkande som BARA kan bli bättre!
Så
Just NU
Är allt så bra som jag skapat det
Och det kan bara bli bättre
Med mitt sätt att skapa och tänka positivt
Alltid
och NU.
För att jag är värd det.
Just nu i exakt denna stund Mår jag så bra jag kan må. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och jag är den som skapar mitt Nu, bättre och bättre med mina positiva tankar om livet. Nu.
För att jag har ett värde.
Och det värdet är Jag.
JAG är värd ALLT just Nu.
Jag är värdefull.
Just Nu.
Mår jag så bra jag kan må för inget kan jämföra sig med stunden. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och Nu mår jag bra.
För att jag är värd det.
Just nu lever jag i ett fritt flöde av händelser som är som bäst för mig just nu. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och Nu är jag i flödet..., ÄR en del av flödet jag flödar åt exakt det håll som är bäst för mig just Nu.
För att jag är värd det.
Just nu Är Jag Informationen som flödar för mig, all vetskap all kunskap all INformation jag behöver Just nu för Livet att vara så bra det kan Nu. Jag vet allt. Jag Är allt. Jag kan allt jag behöver kunna jag Är allt jag behöver vara Jag vet allt jag behöver veta. Just NU.
För att jag är värd det.
Just Nu är min ekonomi i det bästa flöde för mig just Nu. Nu är flödet av pengar ut från mig och in till mig det bästa med en gyllene kanal helt öppen att förse mig med exakt den ekonomi som passar mig perfekt för stunden, Just Exakt Nu är jag ett överflöd av pengar och alla mina ekonomiska behov är tillgodosedda. Just Nu.
För att jag är värd det.
Just nu är jag Älskad och älskar att Älska och ÄLSKAR obehindrat alla jag älskar. Jag Älskar att vara Älskad jag är Älskad för den jag är, personligt varmt vackert fritt och för MIG.
För att jag är värd det.
Och för att Kärleken är fri för alla att ta del av. För att jag Älskar MIG jag älskar att Älska mig själv som den vackraste individ som finns som den mest älskvärda person, Jag älskar att älska mig, Jag älskar mig så att jag Älskar dig, Ja jag ÄLSKAR att Älska dig och jag Älskar dig. Och även dig. Och dig. Jag Älskar flödet av kärlek som finns JUST NU som OBEHINDRAT finns i alla jag Älskar och JAG är det flödet. JAG Är flödet av Kärlek och JAG känner hur varm jag blir av all kärlek jag tillåter mig att känna och få.
Jag ÄR kärlek.
För att jag är värd det!
Just Nu. Är mitt liv så Fantastiskt skapat att allt jag önskat och tänkt mig vilja, känna, kunna, skulla, är precis i Nuet så bra det kan bli. Jag har skapat mitt liv till denna punkt och fast allt är så bra kan det alltid bli bättre! Jag fortsätter skapa mitt liv JUST NU till det bättre med mitt positiva tänkande som BARA kan bli bättre!
Så
Just NU
Är allt så bra som jag skapat det
Och det kan bara bli bättre
Med mitt sätt att skapa och tänka positivt
Alltid
och NU.
För att jag är värd det.
Just nu i exakt denna stund Mår jag så bra jag kan må. Det finns inget innan det finns inget sen det finns bara Nu och jag är den som skapar mitt Nu, bättre och bättre med mina positiva tankar om livet. Nu.
För att jag har ett värde.
Och det värdet är Jag.
JAG är värd ALLT just Nu.
Jag är värdefull.
Just Nu.
tisdag 3 januari 2012
måndag 2 januari 2012
Är dina barn din sköld?
Är det så?
Är dina barn ursäkten som automatiserats att vara skölden för att slippa vara sann?
Är dina vänner (Oftast ett fåtal utvalda) skölden för dig att slippa ta ansvar för ditt känsloliv?
Ex:
"Nej, jag kan ej för min son kommer hem"
"Jag kan bara vara här tills imorgon för min vän Nisse behöver hjälp med sommarstugan"
"Jag måste iväg, min dotter sms:ade och bad mig komma"
Känner du igen dessa eller liknande ursäkter?
Använder du dina barn och dina vänner som sköld mot det verkliga livet? Och vad skulle ske, om du och när du äntligen började stå för din egen vilja, ditt eget varande och hur skulle det kännas att ta ansvar för din egen fria vilja?
Ex:
"Jag vill inte, jag orkar inte, Jag kan inte"
"Jag åker hem för att jag vill ha en stund för mig själv"
"Jag stannar bara två timmar för sedan ska jag göra något för mig själv"
Om vi, i alla stadier i livet, vara sanningsenliga, mitt i vår mitt, i friheten som faktiskt bereder oss den kortaste vägen till vårt livs vilja ja då slapp vi missförstånd, ånger, destrutiva mönster och skuld.
I ärlighet skapas det ofta motstånd och kallduschar men det går över snabbt. Städas bort snabbt och höjer oss uppåt i livskvalitet då vi redan efter en stund accepterar en sanning med respekt.
Alla lögner som kommer av att nyttja sina barn och vänner som sköldar väver in oss i ångest och skuldfällor som sätter oss ännu djupare i skiten i beroendeträsk då just beroenden välkomnar ännu fler lögner och besvär för att ombesörja ett ännu djupare beroendemönster.
Vill DU vara sann?
SLUTA att nyttja dina barn och vänner som sköldar.
SÄG allt du vill med ditt hjärta för att du vill.
AGERA i sanning och utifrån sanning så underlättar du inte bara ditt eget varande.
När vi använder våra barn som sköldar och ursäkter ger vi dom en energi med besk eftersmak vilket undermedvetet i oss själva väver oss djupt ner i ytterligare träsk.
I värsta fall kan vi börja tro att våra barn faktiskt är just det hinder för vår yttersta vilja som vi säger att dom är.
Hur skulle ditt liv se ut, utan ursäkter?
Var skulle du vara just idag, just här och NU?
?
/Carola
Lust Del 4
Helt beroende på vår personlighet kan vi utläsa vilket av alla lustcentra som stimulerar dels den generella lusten till varandet, dels den sexuella lusten och dels den reproduktiva lusten, mfl. Det finns miljoners olika anledningar till att känna lust, tyvärr även lika många till att låta bli.
Kreativt nog har vi försetts med olika typer av lust och det är nbär vi medvetandegör dessa samt sätter oss in i deras funktioner som vi kan ta befälet och styra upp vår lust i exakt mängd nyans och portion.
Har du ingen lust?
Ditt födelsetal kan vara en vink om var din generella lust har sitt säte.
Kanske är din lust beroende av en intellektuell motpol?
Kanske din kreativa lust behöver ett projek som katalystor?
Oavsett så är det bästa man kan göra för att få ett flöde i sin lust, att lära känna den, på alla vis.
Känner du till dina lustar?
/Carola
Kreativt nog har vi försetts med olika typer av lust och det är nbär vi medvetandegör dessa samt sätter oss in i deras funktioner som vi kan ta befälet och styra upp vår lust i exakt mängd nyans och portion.
Har du ingen lust?
Ditt födelsetal kan vara en vink om var din generella lust har sitt säte.
Kanske är din lust beroende av en intellektuell motpol?
Kanske din kreativa lust behöver ett projek som katalystor?
Oavsett så är det bästa man kan göra för att få ett flöde i sin lust, att lära känna den, på alla vis.
Känner du till dina lustar?
/Carola
Lust, Del 3
Lust till lust. En upplevelseresa.
Kära vänner.Idag ska vi resa.
Den resan som vi ofta drömmer om men kan tyckas vara lite avlägsen.
Trots att vi har närheten glömmer vi ofta bort enkelheten.
Vi ska resa på insidan av vår kropp idag.
Medan ni läser denna texten.
Ska Ni samtidigt göra precis som det står. Så länge det känns bra.
Bara fortsätt att läsa texten och anteckna allt, precis allt som kommer till er, se allt som kommer till er, känn allt, dofta allt, smaka allt.
Så länge det känns bra.
Det finns alltid en utväg.
ALLTID en väg ut ur Resan.
Det är att resa på sig, dricka riktigt kallt vatten och ta lite frisk luft.
I övrigt om det känns bra, stannar Ni kvar, längs hela texten och i allt som sker.
När jag skriver Andas, Så tar Ni ett extra djupt andetag, och fortsätter att andas som vanligt, fast liite djupare.
När jag skriver Andas flera gånger i Rad, betyder det att Ni andas Liite djupare flera gånger i rad.
I övrigt följer ni bara texten.
Finns det några frågetecken om HUR Ni ska göra något av det i texten så går ni enkelt vidare till nästa steg, eller endast ÄR en stund i det som ÄR.
Nu Börjar Vi.
Sitt.
Var. Du.
Andas.
Andas.
Blunda. Titta. Blunda. Titta.
Blunda. Titta. Blunda. Titta.
Andas.
Andas.
Blunda. Titta.
Vänd din syn inåt.
Rakt bakåt inåt.
Känn hur mjuk din blick blir.
Du ser nu både rakt fram på texten men också rakt in i din egen kropp, och det du ser, Här Nu, är rakt in bakom dina ögon.
Andas.
Andas.
Vad ser du nu?
Du befinner dig i mellanrummet ovanför gommen.
Vi ska nu ta oss ner till det orangea Chakrat, som finns precis under naveln.
Vägen dit är valfri, innanför eller utanför kroppen.
Chakrat går som en tub genom kroppen från platsen under naveln rakt bak i ländryggen.
Befinn dig här en stund.
Andas.
Andas.
Andas.
Andas.
Knip lite med bäckenbottsmuskulaturen.
Andas.
Andas.
Vad känner du vad tänker du?
Skriv.
Andas.
Du befinner dig precis innanför och under naveln.
Njut.
Vi går ett steg ner.
Vi reser nu vidare till det röda chakrat.
Det röda chakrat sitter precis bakom era könsorgan.
Känn rött.
Tänk rött.
Andas.
Andas.
Knip lite med bäckenbottsmuskulaturen.
Vad känner Ni vad ser Ni?
Vi reser nu uppåt.
Rakt upp i Hjärtchakrat, där vi klappar oss själva mjukt på kinden. Och omfamnar oss själva.
Omfamna dig.
Mjukt.
Hårt.
Mjukt.
Hårt.
Mjukt.
Andas.
Mjukt.
Vi reser upp mot Kronchakrat. Mitt uppe på hjässan till den lilla porten.
Känn på porten.
Ta din hand och känn på ytan.
Vad känner du?
Slappna av. Låt armarna hänga utmed sidorna av kroppen.
Befinn dig i ditt Lila Center, ditt Kronchakra.
Lyft hela ditt jag från Rotchakrat till Kronchakrat. Lyft.
Knip med Bäckenbottsmuskulaturen.
Andas.
Andas.
Var. I stunden.
Lägg dina händer på valfri plats.
Känn dig bekväm.
Njut av nuet Njut av Dig.
Vi ska nu resa till Tredje ögat.
Mitt mellan dina ögonbryn. Bakom pannan. Här finns ditt Center.
Här.
Andas.
Andas.
Andas.
Njut av att vara du.
Känn din Kraft.
Känn din styrka.
Känn din energi.
Känn, din LUST.
Lusten att vara du.
Indigo är färgen.
Indigo är du.
Mörkt blålila skimrande.
Du.
Lyft.
Andas.
Njut.
Här i detta utrymmet kan du skapa.
Här skapar Du det du har Lust att skapa.
Nu skapar du ALLT.
Nu skapar du av LUSTEN att skapa.
Ge dig Frihet.
Ge dig tillåtelse.
Skapa ditt Liv.
Som är DU.
NU.
Njut.
Lyft ditt navelchakra upp.
Lyft ditt Röda rotchakra upp.
Lyft.
Andas.
Var du.
Du är Lusten att skapa.
Skriv.
Andas.
Skriv.
FLÖDE
DU är flödet av Lust
DU flödar av lusten att skapa
Du är Lust.
Skriv.
Andas.
Ta dina händer och stryk över din kropp.
Hela din kropp.
Hela ditt Jag.
Hela din lust.
Stryk dina händer och upprepa:
Jag är vaken i mitt Jag.
Jag är vaken i min lust att skapa.
Jag är min lust att skapa.
Jag är.
Jag.
Andas.
Sträck på dig.
Sträck igenom hela dig.
Drick vatten.
Kommentera i kommentarsfältet allt du känner för att diskutera, dela med dig av, berätta.
Du är Här.
Du är Nu.
/Carola
/Carola
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)